Realitetsterapi

Realitetsterapi är samtalsterapi som går ut på att lära människor att tillfredsställa grundläggande behov av exempelvis nära relationer.

William Glasser har skapat realitetsterapin på grundval av Abraham Maslows teorier om människans behov av självaktualisering (själförverkligande) inkl. hans behovshierarki. Både Maslow och Glasser menar att en förutsättning för att människor skall kunna utvecklas är att de fysiologiska behoven är tillfredsställda. Realitetsterapin koncentrerar sig dock på följande två huvudgrupper av grundläggande behov: 1. Egenvärdesbehov – att känna att man duger något till och att andra människor sätter värde på det man gör.

2. Sociala behov – behovet att älska och bli älskad, behovet av nära relationer till andra människor.

De här behoven anses alla människor ha, men förmågan att tillfredsställa dem måste förvärvas. Det är viktigt att barn lär sig det, för att de skall kunna genomgå en harmonisk identitetsutveckling. Realitetsterapins syfte är att lära de människor som gått miste om denna utveckling att tillfredsställa sina grundläggande behov.

Terapin är huvudsakligen verbal med vissa pedagogiska inslag. Den terapeutiska processen omfattar 8 stadier, kallade principer.

Den första principen, involvering, går ut på att klient och terapeut måste vara involverade, vilket innebär att ett förtroendefullt förhållande skapas dem emellan. Realitetsterapin kallas ibland involveringsterapi.

Ett annat viktigt element i terapin är att terapeuten hela tiden försöker få klienten att tänka på frågan: "Vad är det du gör nu?", för att undvika den flykt från här-och-nusituationen som är vanlig hos människor med bristande självupplevelse. Däremot skall frågan "Varför?" aldrig ställas, då den kan förstärka de negativa självkänslorna. Syftet är i stället att få personen att se till att kunna tillfredsställa sina basala behov.

Realitetsterapin förekommer främst i USA och Danmark, men finns även i Sverige. Den används i pedagogiska sammanhang på behandlingshem och skolor.