Harkål

Lapsana communis

KORGBLOMMIGA VÄXTER

Asteraceae

Harkålen är ett vanligt ogräs som växer på vägkanter och åkrar och i trädgårdar; på landsbygden plockas och används den ofta till kaninfoder. Harkål är en ettårig, högvuxen ört med relativt smal stjälk. Blomkorgarna slår bara ut i soligt väder; de öppnar sig tidigt på morgonen och sluter sig igen mot kvällen. Bladen är tunna och Ijusgröna.

Växten innehåller en mjölksaft med en samtidigt besk och salt smak som påminner om maskrosens. De späda harkålsbladen kan ätas råa; bäst smakar de tillagade och kryddade som sallad.

Namnet lapsana kommer sannolikt av det grekiska ordet lapuzein, som betyder rena, uttömma. Växten har använts inom folkmedicinen för att tömma brösten på kvinnor som slutar amma. Harkål verkar lenande på hud och slemhinnor; mjölksaften påskyndar läkningen av sår och hudsprickor. För detta ändamål använder man ett omslag av färska, hackade blad eller en speciell salva där man har tillsatt färsk mjölksaft. Ett extrakt av harkål har använts, utan tillräcklig effekt, som blodsockersänkande medel.

Förekomst: Växer allmänt i stora delar av landet upp till mellersta Värmland samt längs kusten till Ångermanland. Den finns lokalt och sällsynt också längst norrut. Den växer på odlad mark, i Ijusa skogar och på avfallsplatser.

Kännetecken: År i Sverige vanligen ettårig och blir mellan 20 och 150 cm hög. Stjälk upprätt, bladig, upptill förgrenad; innehåller mjölksaft. Blad strödda och parflikiga. de nedre har en stor rundad ändflik och små sidoflikar, de mellersta är äggrunda, de övre lansettlika. Blomkorgar klargula (juli september) i förgrenade samlingar på långa skaft, varje korg med 8-12 tunglika blommor. Frukter avlånga, fårade på längden, saknar penslar. Rot pålformig. Smak bitter, salt.

Använda växtdelar: Blad, mjölksaft, båda färska.

Innehållsämnen: Bitterämnen, inulin.

Medicinsk verkan: Sårläkande. Laxerande, blodsockersänkande.

Användning: Till omslag vid sår och hudsprickor i form av färska, hackade blad eller färsk mjölksaft.