Homeopati

Homeopatin är ett medicinskt system som bygger på principen att lika botar lika. Främst används potensierade medel för att stimulera kroppens självhelande funktioner. Ordet homeopati kommer från de grekiska orden homoios (liknande) och pathos (lidande), och grundtanken i metoden är att liknande botar liknande. Homeopatin började utvecklas under slutet av 1700-talet, även om vissa grundläggande idéer har varit kända tidigare i indisk och orientalisk medicin samt har nämnts av medicinska personligheter som Hippokrates och Paracelsus.

"Genom det som är likanande uppstår sjukdom, och genom användning av det som är liknande botas sjukdom."

Hippokrates i "Om människans natur"

Christian F Samuel Hahnemann (1755-1843) betecknas dock som homeopatins grundare. Han var verksam som läkare, men blev med tiden allt mer kritisk till element i den dåtida gängse läkekonsten, som t.ex. flitigt bruk av åderlåtning och laxermedel. Då han arbetade med att översätta ett medicinskt verk, noterade han att de symtom som kinin orsakade i en frisk kropp, liknade de symtom som kininet användes för att lindra.

Hahnemann började med praktisk forskning på området, med utgångspunkten att bestämda substanser framkallar motsvarande bestämda fenomen i människans kropp. Under en tjugoårsperiod kartlades verkningssättet hos ett sjuttiotal olika ämnen från växt-, djur- och mineralriket. Friska personer fick prova ett ämne i taget och alla reaktioner och symtom noterades. År 1796 formulerade Hahnemann principen similia similibus curentur (liknande botar liknande), och år 1810 offentliggjorde han sina forskningsresultat i verket Organon der rationellen Heilkunde.

Tanken bakom att medlen prövades (och fortfarande prövas) på människor och inte djur är att de förstnämnda kan inregistrera alla sina symtom, så att både fysiska och mentala verkningar kan kartläggas.

Kartläggningen har fortsatt efter Hahnemanns tid, och i dag upptar reviderade versioner av hans Materia Medica (läkemedelslära) ca 2 000 homeopatiska läkemedel, varav 200 är mest använda. År 1879 utgav Constantin Hering (1800-1880) sitt verk Guiding Symptoms baserat på 50 års klinisk praktik. Andra personer som betytt mycket för homeopatins vidareutveckling är James Tyler Kent (18491916), Pierre Schmidt under 1900-talet och i vår tid George Vithoulkas, verksam i Grekland.

Homeopatin är i dag mest utvecklad i sitt hemland Tyskland, där den utövas av såväl naturläkare (heilpraktiker) som vanliga läkare. Metoden är också vida spridd i England, de brittiska "samväldesländerna", vissa andra europeiska länder samt den amerikanska kontinenten.

Människan och sjukdomarna
Människan ses inom homeopatin som en integrerad helhet som hela tiden fungerar på tre olika nivåer: det mentala/ själsliga planet, det känslomässiga/psykiska samt det fysiska planet. Organismen fungerar alltid som en helhet, vare sig den är frisk eller påverkad av sjukdomsalstrande faktorer. En sjukdom är en avvikelse från det normala hälsotillståndet, och inte något isolerat i sig. Om ett stimuli är kraftigare än organismens motståndskraft, leder det till obalans och olika symtom. Den homeopatiska medicinen grundar hela sin terapi på en analys av subjektiva symtom - det är summan av symtom som utgör patientens alldeles egna sjukdom, och varje sjukdomsfall skall behandlas individuellt. Grundtanken i homeopatin är att med olika medel stimulera kroppens självläkande förmåga.

De homeopatiska läkemedlen
De läkemedel som används inom homeopatin är vanligen potensierade, vilket innebär att ett ämne späds ut i flera omgångar. Man använder dock även andra slags läkemedel.

Ett ämne från växt-, djur- eller mineralriket blandas med exempelvis alkohol eller mjölksocker. Graden av utspädning anges i Europa vanligen med bokstaven D (deci = tiondels) och en siffra. Undantaget är England som använder en centiskala (C). D1 innebär utspädning till en tiondel av den ursprungliga koncentrationen. För att få D2 späds Dl ytterligare tio gånger, osv. Vid D23 har det s.k. Avogadros tal nåtts då man inte längre kan påvisa några molekyler av ursprungssubstansen i lösningen. Däremot har fysikaliska förändringar i mediet vatten upptäckts även i högre spädningar än D23.

Teorin bakom potensieringen är att verkan av ett läkemedel är omvänt proportionellt till dess huvudbeståndsdel. Kraften hos ett ämne ligger inte i själva substansen utan i dess mönster, och ju mindre av ämnet som ingår, desto större är mönstrets kraft. Det här förklaras med att någon form av energi bildas och förstärks genom att lösningen skakas rytmiskt vid utspädningen. Skakningen skall ske under en viss tid och under särskilda yttre förhållanden.

Man säger också att potensieringen ökar styrkan hos substansens elektromagnetiska fält. Alla levande organismer och alla substanser har ett elektromagnetiskt fält. En substans kan påverka människan på två olika sätt: antingen genom direkt kemisk verkan eller genom växelverkan mellan de elektromagnetiska fälten, förutsatt att de resp. frekvenserna ligger tillräckligt nära varandra för att en resonans skall kunna vara möjlig. På något sätt överförs den ursprungliga substansens elektromagnetiska fält till lösningens molekyler utan att dess resonansfrekvens förändras.

Inte alla läkemedel inom homeopatin är potensierade. Hering har utvecklat nosodläran (av grekiskans noxe = skada) En nosod är ett läkemedel som framställts av det sjukdomsframkallande ämnet. Nosoder används vid t.ex. behandling av infektionssjukdomar och allergier. Förfarandet liknar desensibiliseringsbehandlingen inom den vanliga sjukvården. Nosoder används vanligen inte i Sverige.

Behandlingsprinciper
Den homeopatiska grundprincipen är, som sagt, att liknande botar liknande. Att ämnen som kan framkalla sjukdomar också kan bota dessa, antas bero på att dessa ämnen aktiverar kroppens försvarssystem. Patientens försvarssystem kan bara manifestera sin aktivitet genom att uppvisa symtom. Därför kan ett botande svar på ett homeopatiskt läkemedel föregås av en viss "försämring" av symtomen, en s.k. förstförsämring. Detta kan alltså betraktas som en önskvärd reaktion: patienten blir till en början sämre för att därefter bli bättre. Om däremot en ordination upprepas för ofta utan att den är påkallad, kan försämringen vara skadlig; försvarsmekanismen kan bli överstimulerad.

Allopatiska droger (allopati = motsatsbotande), dvs. sådana som ofta används inom skolmedicinen, ses som sjukdomsalstrande stimuli i sig. Vad som kallas "biverkningar" är i själva verket tecken på att försvarsmekanismen reagerar på denna sjukdomsalstrande påverkan. Den undertryckande verkan dessa droger har är resultatet av att man undertrycker försvarsmekanismens bästa möjliga svar. Detta ses inom homeopatin som en viktig faktor bakom uppkomsten och bibehållandet av vår tids kroniska sjukdomar.

Den s.k. Herings lag innebär just att sjukdomar som inte får en riktig (dvs. homeopatisk) behandling kan övergå från ett akut till ett kroniskt stadium. De har också en tendens att flytta från kroppens yttre delar till de inre organen, från mindre till mer betydelsefulla organ, från de lägre delarna av kroppen till de högre. En verklig läkning går åt motsatt håll: uppifrån och ner, de viktigaste organen får lindring först, inifrån och ut. Den här processen innebär ofta att tidigare sjukdomsstadier åter genomlevs.

Samtidigt som man inom homeopatin betonar att varje diagnos och behandling måste omfatta hela kroppen, hävdar man att bara sjuka celler reagerar på läkemedlet som ges. Anledningen är att dessas motståndskraft är mindre och att cellernas vitala mönster anses överensstämma med läkemedlets huvudmönster (alternativt elektromagnetiska frekvenser). Just därför, samt på grund av bristen på den verkliga materiella substansen i det homeopatiska läkemedlet, är risken liten för skadliga bieffekter eller skadliga verkningar om ett läkemedel skulle ordineras felaktigt. Trots detta vill man helst använda sig av minsta möjliga dos av ett medel.

För att fastställa vilket homeopatiskt medel som skall ordineras, jämför homeopaten patientens symtombild med olika medels symtombilder för att finna det passande. Kärnan i den homeopatiska ordinationen är att välja det liknande medlet.

För varje medel i Materia Medica finns en beskrivning av de symtom och tecken som förknippas med medlet i fråga, listat under kroppsliga symtom. Där upptas även faktorer som påverkar patientens symtom, som t.ex. typen av smärta och vad som lindrar eller försämrar den rörelse, vila, värme, kyla, tid på dagen etc. Utöver lokala symtom nämns också allmänna symtom som påverkar hela personen samt uttryck relaterade till känslor och temperament. Det är dock inte symtomet eller symtomen i sig som sedan behandlas. Symtomen är ledtrådar - det är den bakomliggande störningen man strävar efter att nå och behandla.

Homeopatiska medel används både vid akuta och kroniska problem. De uppges vara särskilt verksamma vid allergier (astma och eksem), huvudvärk, migrän, kvinnosjukdomar samt inom åldringsvården. Däremot är de inte till lika stor hjälp vid cancer, MS och andra sjukdomar då organ och vävnader har förstörts, samt i de fall då patientens krafter försvagats av olika former av missbruk och långvarig behandling med cortison, psykofarmaka, cellgifter och strålning.