Svenska
Kostterapi
 |
| Kostterapi | Foto: Peggy Greb |
Vegetarisk kost
En vegetarisk kost har tillämpats i många kulturer genom tiderna av olika skäl, kanske framför allt religiösa. Under 1900-talet har allt fler svenskar påverkats i en vegetarisk riktning av personligheter som den schweiziske läkaren Bircher- Benner och finlands svensken Are Waerland .
De som lever vegetariskt kan delas in i tre kategorier:
1. Veganer, som endast använder vegetabilisk föda utan några som helst djurprodukter.
2. Lakto-vegetarianer, som använder även mjölkprodukter.
3. Lakto-ovo-vegetarianer, som förutom vegetabilier och mjölkprodukter också äter ägg.
Det finns olika skäl till att människor livnär sig på en mer eller mindre vegetarisk kost: etiska, religiösa, ekonomiska, hälsomässiga, politiska skäl. Några vanliga motiveringar till vegetarianism i detta land är:
A. Vegetabiliskt fett och protein anses mindre belastande för kroppen än animaliskt dito. Vissa ämnen i köttmat kan ge upphov till immunologiska reaktioner som kan underhålla kroniska sjukdomar. Färska och obehandlade grönsaker anses aktivera kroppens ämnesomsättning ända ner på cellnivå.
B. Dagens s.k. animalieproduktion innebär ofta ett synnerligen otrevligt liv för djuren, långt från deras naturliga levnadssätt. De lever då mycket tätt tillsammans utan att någonsin komma ut i dagsljus och naturen. De blir lätt sjuka och stressade, och får emellanåt - ibland som kosttillskott - antibiotika, lugnande medel samt tillväxtstimulerande hormoner. Det förekommer att djuren matas med en föda innehållande bl.a. kadaver (självdöda och sjuka djur) och riskavfall (cancertumörer, inflammerade kroppsdelar etc.), vilket knappast ingår i deras normala kosthåll, som i regel är vegetariskt. Djuren utsätts ibland för en utdragen och plågsam slakt. Denna djurhantering lämnar spår i kött och andra djurprodukter, vilket är ett skäl att avstå från att äta denna mat, förutom de moraliska och etiska aspekterna av hanteringen.
C. Olika miljögifter, såsom bekämpningsmedel, tungmetaller, mögelgifter och radioaktivitet m.m. förekommer i allt mer koncentrerad grad ju högre upp i näringskedjan man kommer.
Det finns olika "skolor" inom det vegetariska kosthållet, varav några nämns i det följande.
Bircher-Benner
Maximilian Bircher-Benner (1867-1935) var en schweizisk läkare som vid sekelskiftet satte upp sex grundregler för en hälsosam kost:
1. Hälften av den dagliga maten bör utgöras av färsk, rå och obehandlad växtföda som odlats i en giftfri jord. Upphettning av maten förstör viktiga enzymer och vitaminer.
2. Varje mål bör inledas med råkost.
3. Gröna blad bör ätas varje dag för klorofyllets skull.
4. Proteiner skall tas från vegetabilier eller mejeriprodukter i stället för kött.
5. För att smaksätta maten skall aromatiska örter, biokemiskt salt, jästprodukter eller honung användas - inte vanligt koksalt, vinäger, peppar, raffinerat socker etc.
6. Spannmålsprodukter bör vara av helkornstyp.
Bircher-Benner förespråkade alltså en kost som till stor del består av råkost. Råkost kan med hjälp av vissa enzymer smälta av sig själv i magen, utan magsaftens hjälp. Bircher-Benner behandlade t.ex. matsmältningssjukdomar med råkost, som han kallade levande föda. Han menade att färska, gröna växter innehåller en högre energinivå (solljusnivå) än kokta grönsaker, medan animalisk föda har den lägsta energinivån.
Waerland-systemet
Finlandssvensken Are Waerland (1876-1955) inspirerade under 1930- och 40-talen den svenska hälsorörelsen med sina idéer om den sunda livsföringens betydelse. Hans grundläggande principer var dessa:
1. Vi har inte med sjukdomar att göra, utan med livsföringsfel. Avskaffa dessa och sjukdomarna försvinner av sig själva.
2. Man botar aldrig en sjukdom, utan man botar en sjuk kropp
3. Man botar en sjuk kropp endast genom att man återställer dess ursprungliga livsföringsrytm.
Waerland menade att många sjukdomar orsakades av brist på viktiga näringsämnen samt en förgiftning av kroppen genom olika slaggämnen och gifter som tillförts, men inte funnit vägen ut.
Som ett led i livsföringsrehabiliteringen förespråkade han först en utrensning med hjälp av fasta och lavemang, sedan övergång till en vegetarisk kost. Waerland pekade på att det var den vegetariska födan som format människans hela matsmältningskanal, från tänderna till ändtarmen: stor andel tuggtänder, långt tarmsystem etc. Lämplig mat för att hålla tarmsystemet igång är kruska (gröt innehållande kli), råkost och surdegsbröd liksom ordentligt med vatten. Koksalt, socker, alkohol och andra njutningsmedel skall strykas från matsedeln. Waerland menade att den inre renheten var grundförutsättningen för hälsan.
Fit for Life
Termen "Fit for Life" har lanserats av Harvey Diamond och bygger på ett livsföringssystem grundat av den amerikanske terapeuten Herbert M Shelton. Förutom anvisningar om motion, en positiv livssyn m.m., utgör kostrekommendationerna en viktig del av Fit for Life. I stora drag ser de ut som följer:
1. Ät bara frukt till frukost. Före kl. 12 på dagen har kroppen sin utrensningstid och skall då inte behöva ta emot stadig mat.
2. Ät mycket vattenhaltig mat: 70 % av maten skall ha hög vattenhalt och bör därför huvudsakligen bestå av okoncentrerade produkter från växtriket.
3. Blanda inte proteinrik kost och koncentrerad stärkelserik mat, t.ex. kött och potatis.
4. Ät inte frukt tillsammans med annan mat, utan undvik frukt en halvtimme före och tre timmar efter en måltid.
5. Undvik mjölk, då komjölk inte är avsedd som människoföda. Kaseinet koagulerar i magen och är svårsmält. Mjölken kan leda till slembildning, trötthet och ökad mottaglighet för infektioner.
Levande föda
Ann Wigmore från Boston har gjort sig känd i Sverige för att lansera vetegräs och groddar som exempel på den levande föda människan bör äta. Hon menar att en föda bestående av okokta vegetabilier (råkost) lägger grunden till både kroppslig och andlig vigör. Ett annat exempel på levande föda är Rejuvelac, en dryck som utgörs av förjästa vetekorn, där proteinet har brutits ner till aminosyror och kolhydraterna till enklare sockerarter, som kroppen lättare kan tillgodogöra sig än de ursprungliga ämnen.
Några av Ann Wigmores kostråd är dessa:
- Ät okokta vegetabilier.
- Ät mycket gröna blad.
- Ät groddad säd och bönor.
- Bland inte frukt och grönsaker vid samma måltid; de har olika enzymer och smälts inte i samma takt.
Pritikin-diet
Nathan Pritikin var en amerikansk "hälsoprofet" (d. 1985), som själv sa att han fått alla idéer från andra. Han menade att de vettigaste matidéerna kommer från de s.k. utvecklingsländerna, där de västerländska civilisationssjukdomarna inte förekommer i någon större utsträckning.
Pritikins kostråd är kortfattade men radikala:
- Ät mycket grönsaker och fibrer.
- Ät kolhydrater.
- Var sparsam med protein
- Av födans energiinnehåll bör 10 % vara fett (det vanligaste är i väst annars 40 %).
- Ät inte kolesterol, socker, salt, vitt mjöl, kaffe eller svart té.
Fasta
Att fasta är att frivilligt avstå från fast föda. I stället intas endast vätska, ibland tillsammans med extra vitaminer och mineraler. I internationell litteratur används ordet fasta på allt från enbart vätskeintag (nolldiet) till en mycket reducerad kost. Det finns olika sätt att fasta på, varav några omnämns i slutet av detta avsnitt.
Fasta har sedan länge använts i många kulturer som en del av ett religiöst system eller av hälsoskäl. En känd förespråkare för fastan som ett led i ett hälsosamt leverne var Are Waerland på 1930- och 40-talen. I Sverige är fasta numera en vanlig behandlingsmetod på hälsohemmen både som förebyggande hälsovård och vid behandling av sjukdomar. Fasta får ofta inleda viktminskningsprogram eller en kostomläggning. Dessutom används metoden bl.a. vid behandling av reumatism, allergier, åldersdiabetes och högt blodtryck. Fastan är också en metod för egenvård: långa fastar spontant vid akuta infektionssjukdomar, då kroppen behöver mycket vätska, men i övrigt bör samla sina resurser till infektionsbekämpningen och inte till matsmältningen. Vid en del sjukdomar och tillstånd bör en fasta inte genomföras. Det gäller bl.a. graviditet, amning, elakartad cancer i aktivt skede, gikt och medfödda ämnesomsättningsrubbningar.
När mag-tarmkanalens energi- och näringsreserver uttöms vid fastan, börjar kroppen utnyttja andra förråd och en omfattande förändring i ämnesomsättningen sker: Förändrad utsöndring av olika hormoner som har med ämnesomsättningen att göra; allt mer fett används för energiproduktionen medan utnyttjandet av glukos och protein minskar, vilket leder till att blodsockerhalten minskar liksom vikten. Dessutom sjunker blodtrycket och pulsfrekvensen.
Den vanligaste fasteformen är en saftfasta. Som drycker används råsafter, örttéer och grönsaksavkok. En vanlig tidsperiod för en fasta är 10-21 dagar. Det är lämpligast att genomföra en fasta under en tid på året då det inte är alltför kallt (man kan bli lite extra frusen) och i en lugn miljö, utan buller, stress, matos etc. En vanlig rekommendation är att börja med att bara äta frukt ett par dagar, varefter tarmen bör tömmas ordentligt, t.ex. med hjälp av glaubersalt och tarmsköljning. Under fastan skall rikligt med vätska drickas, ca 2-3 liter/dag. Fastan skall också avbrytas långsamt - ärtsoppa och pannkakor bör få vänta tills magen vant sig vid fast föda igen.
Det finns olika sorters fastor, varav en del snarare kan betecknas som mycket reducerade dieter. Mer eller mindre vanliga fasteformer här i landet är:
- Vattenfasta
- Bircher-Benners råkostfasta
- Endagsfasta
- Totalfasta en dag (inte ens vatten)
- Dr Alys risfasta
- Mjukfasta (förutom drycker även halvflytande föda, exempelvis soppa)
- Alma Nissens fasta med vitlök och potatisavkok