Svenska
Ängsvädd
 |
| Ängsvädd | Foto: Bff |
Knappvädd
VÄDDVÄXTER
Dipsacaceae
Ängsvädd är nära släkt med Åkervädd och fältvädd och betecknas ibland med samma släktnamn som dessa, Scahiosa - en avledning av det latinska ordet scabies, skabb. Succisa betyder avbiten, och syftar säkerligen på den trubbiga, liksom avbitna jordstammen.
Liksom övriga väddarter har ängsvädd använts som läkemedel mot olika hudsjukdomar, bl. a. skabb, eksem, rötsar och slemhinneinflammationer, ja, till och med mot syfilis och pest. Inom homeopatin används ängsvädd än i dag mot vissa hudåkommor.
Växten har upphostningsbefrämjande egenskaper och hjälper och lindrar vid sjukdomar i luftvägarna. Dessutom har den ansetts verka blodrenande och urindrivande. Den svarta jordstammen användes förr i enlighet med signaturläran för att ta bort födelsemärken och fläckar i huden. Av växtens blad framställde man också ett tesurrogat.
Ängsväddens blå blomkorgar är flitigt besökta av fjärilar och bin. Blomningen äger rum först i slutet av sommaren.
Förekomst: Allmän på fuktig ängsmark och fuktiga hedar i skogar och snår upp till norra Värmland, Dalarna och Hälsingland, sällsynt upp till södra Västerbotten
Kännetecken: En 25-60 cm hög, flerårig ört. Stjälk upprätt, nedtill kal, upptill hårig; förgrenad, med ett fåtal bladpar. Blad motsatta, långsträckt lansettlika, helbräddade (de övre sågade), spetsiga och ganska hårda. Blommor blå eller blåvioletta (augusti september), i nästan klotrunda huvuden omgivna av brett lansettlika högblad. Ytterfoder med 4 korta tänder, foder med 5 borstliknande tänder, krona med 4 flikar, ståndare 4. Frukten omges av det kvarsittande ytterfodret. Jordstam kraftig, liksom tvärt avskuren.
Använda växtdelar: Grenspetsar, jordstam, färsk pressaft.
Innehållsämnen: Glykosiderna scabiosin och dipsacan. Kaffesyra, saponin garvsyror.
Medicinsk verkan: Upphostningsbefrämjande, adstringerande, sårläkande, svettdrivande.
Användning: Vid bronkit, munslemhinneinflammation. Färsk pressaft appliceras direkt på inflammerat hudområde.