Bäckveronika

Veronica beccabunga

Bäckbunga

LEJONGAPSVÄXTER

Scrophulariaceae

Ärenprisarterna, dit bäckveronikan hör, skiljer sig från andra blommor med fyra kronblad, särskilt från de korsblommiga, genom att de har ett större övre kronblad och endast två ståndare. Blommorna är nästan alltid blå eller lila. Bäckveronikan växer vid långsamt rinnande vatten, i diken och källor. När den växer i källor som vintertid inte fryser till, kan bladen hålla sig gröna året om.

Bäckveronikan har gamla anor som medicinalväxt. Redan i de första farmakopéerna rekommenderades den som medel mot främst skörbjugg. De färska bladen, som i smaken påminner en smula om krasse, kan ätas som sallad, enbart eller tillsammans med krasse och portlak. Liksom krasse har bäckveronika ansetts vara blodrenande. Bladen och den färska saften av bäckveronika verkar svagt urindrivande, och inom folkmedicinen används de dessutom vid utslag och bölder.

En annan ärenprisart som också växer i och vid vatten, vattenveronika, Veronica anagallis- aquatica, har samma egenskaper men blir högre och har oskaftade blad som är lansettlika och spetsiga.

Förekomst: Tämligen allmän på fuktiga platser från Skåne till Bohuslän, Närke och norra Uppland. Rar norrut till Jämtland och Västerbotten.

Kännetecken: Höjd 10-60 cm. Stjälken delvis nedliggande, köttig, kal och ihålig, vid basen rotslående. Blad motsatta med korta skaft, kala och köttiga; äggrunda till brett elliptiska, svagt sågade. Blommor himmelsblå till mörkvioletta (juni-september) i långskaftade snett uppstigande klasar från de övre bladvecken. Foder fyrtaligt. Krona med 4 sammanvuxna kronblad, det övre större och det undre mindre än de båda sidoställda 2 ståndare. Frukt nästan rund.

Använda växtdelar: Färsk eller torkad ört. Pressaft av färsk växt.

Innehållsämnen: Garvämnen. Iridoidglykosiden aucubin (aucubosid).

Medicinsk verkan: Urindrivande, stimulerande; verkan är utan tvivel överskattad. Pressaft av färsk växt är dessutom lätt avförande.

Användning: Som te, färsk växt som sallad eller pressaft av färsk växt vid ödem. Verkan är dock osäker. Huvudsakligen av kulturhistoriskt intresse.