Blåklint

Centaurea cyanus

Kornblomma

KORGBLOMMIGA VÄXTER

Asteraceae

Blåklintens latinska släktnamn anspelar på den sägenomspunne kentauren Chiron, till hälften människa, till hälften häst, som var den unge Akilles lärare och dessutom ansågs förfaren i läkekonsten.

Blåklintens blommor är vanligtvis azurblå, men man träffar stundom även på enstaka vita eller rosa blommor. Sådana former finner man ofta odlade i trädgårdarna. Genom den alltmer ökade användningen av ogräsbekämpningsmedel på åkrarna har blåklinten under senare år gått starkt tillbaka; än kan man dock hitta den utan större svårighet, framför allt på kalkfattiga, sandiga jordar.

På grund av den lysande blå färgen trodde man förr att blåklint hade en gynnsam inverkan på synförmågan, särskilt hos blåögda personer. Lika botar lika! Motsvarande egenskaper tillskrevs en besläktad art, bergklint, Centaurea montana, som hos oss förekommer odlad; även den har blå blommor.

I moderna, färdigblandade örtteer används ofta blåklint för att "försköna" blandningen. Ett slags naturkosmetik!

Förekomst: Tämligen allmän som ogräs i åkrar från Skåne till Värmland, Västmanland och Gästrikland, sparsammare norrut. Förekommer både på kalkfattiga och kalkrika jordar. Odlas även.

Kännetecken: Ettårig 30-80 cm hög ört. Stjälk styv, sträv och förgrenad, grågrön. Blad grågröna, de övre smalt lansettlika och oskaftade. Blommar i juli-september; blomkorgar med i regel blå stora trattlika kantblommor och holkfjäll med mörk kant och ljusa hår. Frukt ljus med en kort, rödaktig borstkrans. Rot spolformig, tunn. Bitter smak.

Använda växtdelar: Ovanjordiska delen av växten; blommor.

Innehållsämnen: Flavonoider och antocyaninpigment, acetylenföreningar. Garvämnen.

Medicinsk verkan: Antiinflammatorisk, adstringerande, urindrivande.

Användning: Utvärtes vid hornhinneinflammation. Invärtes som urindrivande medel. Huvudsakligen av kulturhistoriskt intresse.