Busktörne

Ononis spinosa

ÄRTVÄXTER

Fabaceae

Busktörnet är en halvbuske som är allmän på torr betesmark i södra och mellersta Europa. Medelhavsländernas åsnor betar busktörne med förtjusning, vilket har givit växten dess vetenskapliga släktnamn - det kommer av de grekiska orden onos, åsna, och oninemi, vara nyttig. Men de vassa tornarna kan förorsaka bölder på betande djurs klövar och hovar, och om busktörne förekommer i hö kan de utfodrade djurens slemhinnor skadas.

Under det första århundradet e.Kr. skrev Dioskorides om busktörnet: "Rotens bark, uppmjukad i vin, ökar urinmängden och minskar stenbildningar." Det viktigaste verksamma ämnet är den eteriska olja som finns i roten. Denna innehåller också ononin, en glykosid som har använts inom veterinärmedicinen. Av roten och grenspetsarna kan man bereda ett te som tidigare användes som blodrenande medel; det verkar urindrivande och utnyttjas fortfarande inom folkmedicinen som medel mot blåskatarr och blåssten. I en del örtaböcker varnas dock för att vissa biverkningar kan uppstå vid användning av busktörnet.

Förekomst: Växer på torr sandmark och strandängar ganska sällsynt i Skåne och Blekinge. Fanns förr som ruderatväxt i andra delar av landet.

Kännetecken: Höjd 10-80 cm Är nära slakt med det vanligare puktornet, O. repens, från vilket det skiljer sig genom sina upprätta, kraftigt förvedade endast ensidigt håriga grenar, som bär talrika stickande grentornar som ofta sitter parvis tillsammans. Bladen vanligen trefingriga, i spetsen av grenarna ofta bara ett småblad. Blommar i juli-september med rosa blommor som sitter ensamma i bladvecken. Baljan är äggformad. Växten har en svag obehaglig doft.

Använda växtdelar: Rot; sällan blommande grenar.

Innehållsämnen: I roten litet, i ovanjordiska delen väsentlig mera eterolja. Flavonoider (glykosiden ononin). Saponiner.

Medicinsk verkan: Den ovanjordiska delen har kraftigare urindrivande verkan än roten.

Användning: I blandning med andra urindrivande droger vid ödem, vid njurbäcken- och blåskatarr; vid gikt.