Dill

Anethum graveolens

FLOCKBLOMSTRIGA VÄXTER

Apiaceae

Dillen har sitt ursprung i sydvästra Asien, men den odlades tidigt i hela Europa och kan nu påträffas förvildad så långt norrut som i Danmark och södra Sverige. Den förväxlas ibland med fänkål, som emellertid har en mer sötaktig doft. Dillblommorna är små och honungsfattiga men lockar till sig många flugor och bin med sin starka doft.

Dill har sedan urminnes tid använts som krydd- och läkeväxt och omtalas på många håll i antikens litteratur. Av Matteusevangeliet framgår att dill, kummin och pepparmynta var belagda med skatt bland judarna i Palestina under det första århundradet e. Kr. Ur dillfröna utvann man en flyktig oja som de romerska gladiatorerna använde till att gnida in kroppen med före kampen. Ett utdrag av torkade och pulvriserade dillfrön används inom folkmedicinen mot bl.a. matsmältningsbesvär och har även ansetts öka mjölkutsöndringen hos ammande kvinnor. Länge tillskrevs dillen magiska krafter - om man hängde en dillknippa över sin dörr skulle den skydda mot trolldom.

Förekomst: Urgammal kulturväxt från Västasien. Uppträder ibland tillfälligt förvildad i vårt land, men odlas allmänt sedan medeltiden.

Kännetecken: Höjd 20 cm - 1 m. Ettårig. Stjälk trind och blågrå, ihålig. Blad 3-4 gånger pardelade med trådlika flikar och en stjälkomfattande slida vid basen. Blommor gula (juli-augusti) i flockar med 15 30 oliklånga strålar; 5 kronblad med inrullade spetsar. Såväl allmänt som enskilt svepe saknas. Frukterna är linsformiga med breda, vingade kantåsar, ryggsidans åsar svagare utvecklade. Rot tunn, Ijus. Stark doft. Smak aromatisk, pikant.

Använda växtdelar: Klyvfruktererna. Innehållsämnen: eterolja med limonen (50-65 %) och karvon.

Medicinsk verkan: Kramplösande, väderdelande, inflammationshämmande. Urindrivande.

Användning: Frukterna vid väderspänning och matsmältningsrubbningar. Färsk växt som uppskattad krydda.