Flenört

Scrophularia nodosa

LEJONGAPSVÄXTER

Scrophulariaceae

Flenörten tillhör samma växtfamilj som jordgalla, Gratiola officinalis, och fingerborgsblomma, Digitalis purpurea. Liksom dessa innehåller den, om än i små mängder, ämnen som påverkar hjärtverksamheten, varför man bör vara mycket försiktig med att inta den. Örten inbjuder inte heller till några excesser, ty när man gnuggar den mellan fingrarna avger den en vidrig lukt; dessutom smakar den bittert och kan, om man äter den, framkalla kräkningar och utlösa en våldsam diarré.

Växtens vetenskapliga släktnamn kommer av det latinska ordet scrophula, en ålderdomlig benämning på tuberkulos i halslymfkörtlarna, skroflerna, och anger ett av dess tidigare användningsområden som läkeört. Flenört har också använts mot halsböld och struma, liksom mot eksem, ögonsjukdomar och hemorrojder. I Norge har man använt ett avkok av flenört till att tvätta svin med mot skabb. På 1800-talet upptäckte man att jordstammen har en blodsockersänkande verkan, och sedan dess använder man i vissa länder flenört som medel mot diabetes. Värdet av den behandlingen har emellertid starkt ifrågasatts.

OBS! Överskrid ej föreskriven dos!

Förekomst: Allmän på skuggiga stallen i skogar i södra och mellersta Sverige, sällsynt i Norrland upp till Lule lappmark. Föredrar kväverik mulljord, därför vanligast längs skogsvägar och på röjda platser med livlig kväveomsättning.

Kännetecken: En grov, 50-120 cm hög ört med upprätt, vanligen enkel, kal och fyrkantig stjälk. Blad motsatta, utan flikar, stora, äggrunda, dubbelt sågtandade på korta skaft. Blommor gröna och rödbruna (juni-augusti), foderblad små och gröna. Blomställningar knippeliknande. Krona tvålappig, överläppen är längre och tvådelad, underlappen tredelad; 4 ståndare. Kapsel äggformad, tillspetsad i toppen; små frön. Jordstam grov och knölig; brungrå. Växtens lukt och smak obehaglig.

Använda växtdelar: Jordstam, torkade blommande grenspetsar, färska blad.

Innehållsämnen: Saponiner, bensoesyra- och kanelsyrederivat, kolhydrat, alkaloider.

Medicinsk verkan: Blodsockersänkande, urindrivande, ökar gallsekretionen.

Användning: Invärtes vid sockersjuka, ödem. Utvärtes vid hemorrojder, furunklar.