Gurkört

Borago officinalis

Stofferblomma

STRÄVBLADIGA VÄXTER

Boraginaceae

Gurkörten tycks ha varit okänd för antikens greker och romare; i varje fall finns den inte nämnd någonstans i de antika texterna. Namnet Borago är till sitt ursprung dunkelt. Möjligen kommer det av ett senlatinskt ord borra med betydelsen borstigt hår.

Man antar att örten under medeltiden infördes som kulturväxt av araberna till Spanien. Den förekommer förutom i hela Medelhavsområdet nästan överallt i Mellaneuropa, odlad och förvildad, på avskrädesplatser, hedar och vägrenar. Örten, som är ettårig, har blå blommor med mörka ståndare; blomningen pågår under så gott som hela sommaren.

Gurkörten är mycket rik på slemämnen, vilket förklarar dess kylande och lösande verkan. De färska bladen och blommorna har en smak som påminner om gurkans och kan användas som ingrediens i sallader, och gurkörten är också förträfflig som soppgrönsak. Gurkörtens saft, blandad med saften av källkrasse och maskros, är ett utmärkt ansiktsvatten som därtill sägs vara blodrenande.

Förekomst: Inhemsk i Medelhavsområdet. I Mellaneuropa förvildad från trädgårdar. Odlas ännu i Sverige, men numera främst som prydnadsväxt och ibland som bifoder.

Kännetecken: Ettårig, 20-60 cm hög, strävhårig ört. Hela växten är täckt av grova har. Blad strödda, lansettlika, de övre är oskaftade medan de nedre har skaft. Blommor himmelsblå (maj-september), hängande i glesa skruvställningar, 5 kronblad, hopvuxna vid basen med utdragna flikar i ändarna. Ståndarna sitter i en central, spetsig svartviolett pelare. Frukter 4, mörkbruna. Doft och smak liknande gurka.

Använda växtdelar: Blommande grenspetsar. Blommor.

Innehållsämnen: Blommorna har 15-17% mineralämnen; rika på kalium, bornesitol, allantoin. Färgen tillskrivs en antocyanosid. Dessutom slem, uppbyggt av glukos, galaktos och arabinos; garvämnen.

Medicinsk verkan: Svagt urindrivande, svett drivande.

Användning: Vid reumatiska besvär, njur- och blåskatarr. Färska blad i sallad.