Hålrot

Aristolochia clematitis

HÅLROTSVÄXTER

Aristolochiaceae

Hålrotens svavelgula blommor fungerar som en säregen fälla för besökande insekter. Den nedre delen av blomkronan är kulformigt utvidgad; uppåt smalnar den till ett rör som slutar med en bred tungformig flik. Röret är på insidan täckt av en mängd nedåtriktade hår som håller insekter som trängt in i blomman fangna som i en mjärde. När blomman har blivit befruktad och vissnar, skrumpnar håren så att insekterna kan fly - täckta av pollen för pollinering av nästa blomma.

Hålroten hör hemma i Medelhavsområdet; i vårt land har den odlats som medicinalväxt, och förvildade exemplar kan påträffas i Sydsverige. Släktnamnet är känt från antiken. Det kommer av de grekiska orden aristos, utmärkt, och lokheia, förlossning, vilket anger ett av örtens tidigaste medicinska användningsområden. Senare kom örten framför allt att användas vid behandling av inflammerade sår och bölder inom såväl den vetenskapliga medicinen som folkmedicinen. Senare undersökningar har visat att växten innehåller ämnen som spelar en viss roll vid kroppens försvar mot infektioner.

Förekomst: Uppträder bara tillfälligt som förvildad eller kvarstående från odling i vårt land. Vild närmast i Baltikum, vanlig i Syd- och Mellaneuropa.

Kännetecken: En 20-80 cm hög, flerårig ört med upprätt, ogrenad stjälk. Blad stora och hjärtlika, strödda utefter stjälken. Blommor gula (maj-juni) på skaft, 2-8 tillsammans i de övre bladvecken; egendomliga, oregelbundet rörformade med tillplattad läpp och uppsvällda vid basen, inuti försedda med nedåtriktade hår. Ståndarknapparna är förenade med varandra. Frukt grön och köttig, spricker upp vid mognaden. Jordstam krypande och skör, förvedad. Lukt fruktartad. Smak skarp.

Använda växtdelar: Blad, rot och jordstam.

Innehållsämnen: Aristolochiasyra, stephanin, eterolja, garvämne, harts.

Medicinsk verkan: Aristolochiasyra ökar kroppens allmänna motstånd mot infektioner, bl.a. genom aktivering av fagocyternas verksamhet.

Användning: Som understödjande medel vid antibiotika- och sulfaterapi. Vid infektioner, fistlar, furunklar, bensår.