Svenska
Hagtorn
 |
| Hagtorn | Foto: Sten Porse |
b) Rundhagtorn, Cratnegus laevigata
ROSVÄXTER
Rosaceae
Hagtornens vackra, vita blommor utsänder en kraftig, obehaglig doft som lockar till sig flugor och skalbaggar, vilka ombesörjer pollineringen. Hagtornen är vanligen en ett par meter hög buske, men ibland kan den utveckla sig till ett litet, upp till ungefär åtta meter högt träd. Den rödaktiga, mycket hårda veden användes förr framför allt till svarveriarbeten som verktygsdelar, slagor och promenadkäppar men även till stupstockar. Hagtornen kan uppnå en förbluffande hög ålder, fem- eller sexhundra år.
De båda arterna trubbhagtorn, Cratnegus monogyna, och rundhagtorn, Cratuegus laevigata, växer ofta tillsammans och har samma medicinska egenskaper. De är lätta att skilja åt med ledning av antalet stift, antalet kärnor i frukterna och bladformen. De röda skenfrukterna användes förr som svinfoder, och i nödtider åts de även av människor. Fynd vid utgrävningar visar att detta bruk var känt redan i förhistorisk tid. I folkmedicinen används hagtorn flitigt än i dag som cirkulationsfrämjande medel.
Förekomst: Tämligen allmän i lundar och backar i södra Sverige, särskilt på Öland och Gotland.
Kännetecken: a) 2-4 m hög buske eller mindre träd med stamtornar. Blad något fintandade med ofta 2-3 flikar på var sida, djupt inskurna mot basen och spetsiga. Blommor vita eller svagt rosa (maj-juni); 1-2 stift Ståndare först skära, senare purpurröda. Frukter runda, Ijust brunröda med en sten (kärna). Smak sötaktig. Doft under blomningen stark och frän. b) skiljer sig från a) genom att bladen är grovsågade och grunt flikiga och att stiften och kärnorna är 2-3 till antalet.
Använda växtdelar: Främst blad och blommor, även frukt.
Innehållsämnen: Flavonoiderna hyperosid, quercitin vitexin, vitexinrhamnosid. Triterpenerna ursolsyra, crataegolsyra, oleanolsyra. Dimera och oligomera dehydrokatekiner.
Medicinsk verkan: Kärlvidgande, speciellt på hjärtats koronarkärl. Ökar hjärtats kontraktionskraft rytmreglerande.
Användning: Vid lättare insufficiensbesvär hos åldrande hjärta, främst anginosa besvär; hos hjärta med nedsatt funktion efter infektioner. Vid rytmrubbningar.