Hampflockel

Eupatorium cannabinum

KORGBLOMMIGA VÄXTER

Asteraceae

Namnet Eupatorium betecknade i det antika Grekland och ända in på 1600-talet örten småborre, Agrimonia eupatoria; att namnet kom att överföras till hampflockeln berodde sannolikt på att båda örterna har en utpräglat bitter smak. Det svenska artnamnet förklaras av att bladen är mycket lika hampans. Släktet omfattar flera hundra arter som nästan uteslutande förekommer i Amerika. Hampflockeln är den enda vildväxande arten i Europa. Den växer på fuktiga ställen, vid diken och på stränder, ofta i stora bestånd. De flesta djur undviker hampflockelns beska blad.

De verksamma delarna av hampflockeln är roten och bladen. De har använts vid lever- och gallbesvär och som avförande och blodrenande medel. Bladen har ansetts sårläkande; enligt folktron skall även skadade hjortar ha använt hampflockelblad på sina sår. Hampflockeln bör om möjligt användas i färskt tillstånd, då de välgörande egenskaperna går förlorade vid torkning. Man måste vara försiktig vid doseringen, då framför allt roten kan framkalla kräkningar - den användes tidigare som kräkmedel.

OBS! Överskrid inte rekommenderad dos!

Förekomst: Växer mindre allmänt på fuktiga platser upp till Hälsingland, mest i slättområdena.

Kännetecken: Flerårig ört, 60-150 cm hög. Kan förekomma i stora bestånd. Stjälk upprätt, rödaktig, med blad. Blad motsatta och djupt handflikiga med 3-5 lansettlika, sågtandade flikar. Blommor Ijusröda (juli-september), rörlika och tvåkönade, i täta kvastar i stjälktoppen. Frukt svart med styv, sträv hårpensel. Jordstam förgrenad, Ijusgrå. Lukt motbjudande (roten), smak bitter.

Använda växtdelar: Blad insamlade före blomningen. Rot som efter tvättning skärs i skivor.

Innehållsämnen: Bitterämnena eupatorin och eupatoriopicrin, som är seskviterpenlaktoner av gennacranolidtyp. I roten inulin, eterolja och benzofuranderivatet euparin.

Medicinsk verkan: Galldrivande, laxerande, aptitstegrande, allmänt stärkande. Viss polysackaridfraktion har endotoxinliknande egenskaper.

Användning: Vid rekonvalescens, förkyiningsprofylax. Understödjande vid antibiotika- och sulfaterapi.