Hundtunga

Cynoglossum officinale

Munklöss

STRÄVBLADIGA VÄXTER

Boraginaceae

Det svenska namnet på denna ört är en översättning av det vetenskapliga släktnamnet - en sammansättning av de grekiska orden kyon, hund, och glossa, tunga - och syftar på örtens långa, mjuka blad. Munkar införde hundtungan i vårt land. De platta frukterna med korta, krokuddiga hullingar fastnar lätt på människor och djur; detta har givit hundtungan dess folkliga svenska namn munklöss. Numera växer hundtungan vilt på gårdar, avstjälpningsplatser och vägrenar i södra och mellersta Sverige.

Hundtungan användes redan av de forntida assyrierna, senare även av greker och romare. På 1500-talet komponerade den franske kirurgen Ambroise Paré ett lugnande cynoglosspiller som förutom hundtunga innehöll opium, bolmört, saffran, rökelse och myrra. Detta piller har aldrig varit officinellt i Sverige, men ett liknande preparat var tidigare populärt i Danmark och används på sina håll än i dag mot hosta. Hela örten är illaluktande och har använts till att fördriva råttor och möss.

Förekomst: Mindre allmän vid vägar och gårdar upp till Värmland, Dalarna och Medelpad. Numera ovanligare än förr.

Kännetecken: Tvåårig, 30-80 cm hög ört med kraftig, mjukt finluden, grön stjälk, förgrenad högst upp. Blad tättsittande, grågröna, mjuka, lansettlika, de undre skaftade, de övre halvt stjälkomfattande. Blommor brunröda (juni) på korta skaft i knippeliknande blomställningar. Foder hårigt, krona med kort pip, båda femflikiga. Frukter 4, platta med korta krokborst, som hakar i förbipasserande. Rot långsträckt, svart. Lukt stark, obehaglig. Smak svag, bitter.

Använda växtdelar: Rot (skördad på hösten andra året) som torkas hastigt. Färska blad.

Innehållsämnen: Alkaloiden heliosupin (ester mellan heliotridin och angelikasyra) och dess kväveoxid. I roten dessutom slem, kolin, allantoin.

Medicinsk verkan: Roten har sedativ och hostdämpande effekt. Bladen verkar invärtes blodtryckssänkande, allmänt hämmande på nervsystemet; utvärtes sårläkande.

Användning: Invärtes som lugnande medel; vid hosta. Utvärtes används bladen till grötomslag vid brännsår och hudsprickor.