Käringtand

Lotus corniculatus

Käringgigel, tuppnäbb

ÄRTVÄXTER

Fabaceae

Käringtand förekommer allmänt på ängar, renar och backar. Bladen är parbladiga, och de gula, ofta rödskiftande fjärilblommorna sitter tillsammans i glesa flockar. Artepitetet corniculatus, med små horn, syftar på knopparna, som slutar i en böjd spets.

Den franske läkaren Leclerc upptäckte på 1800-talet av en tillfällighet käringtandens kramplösande egenskaper: en bondkvinna som led av både bindhinneinflammation och nervösa besvär som medförde sömnlöshet och hjärtklappning rådde han att behandla ögonen med ett ögonvatten framställt av sötväppling. Den sjuka råkade i stället plocka käringtand, som hon beredde sitt extrakt av. Detta var en lyckosam förväxling, ty åtta dagar senare var de nervösa besvären försvunna.

Käringtand är en mycket närande foderväxt och ger en utmärkt honung. Den trivs på mager jord, och ibland sår man in den på magra betesmarker. I olyckliga fall kan den dock orsaka förgiftning hos kreaturen på grund av viss halt av blåsyra.

Förekomst: Allmän i Euroasien, införd i Nordamerika. I vårt land allmän på torra och sandiga marker från Skåne till Medelpad och Jämtland, sällsynt längre norrut till Torne lappmark. Förädlade former odlas som fleråriga vallväxter.

Kännetecken: En flerårig, ofta tuvbildande, 15-30 cm hög ört. Stjälk delvis utbrett nedliggande, men längst ut uppstigande. Den är kal eller något hårig och förgrenad. Blad uppdelat i två småbladspar och ett uddblad. Småbladen är omvänt äggrunda och helbräddade. Det nedre paret är fäst vid stjälkbasen och liknar stipler. Blommorna är gula till gulorange, ofta stötande i rött (juni-augusti) och sitter 4-7 tillsammans i långskaftade flockar. Balja trind, utdragen i en kort sned spets. Vid fruktmognaden vrider den sig i spiral. Pålrot.

Använda växtdelar: Blommor.

Innehållsämnen: Flavonoider, blåsyrehaltig glykosid.

Medicinsk verkan: Kramplösande och lugnande.

Användning: Invärtes vid hjärtklappning och nervositet.