Kärleksört

Sedum telephium

Fetblad

FETBLADSVÄXTER

Crassulaceae

På grund av sina karakteristiska köttiga och saftrika blad kallas kärleksörten även fetblad. Kärleksörtens blommor är vanligen gröngula, men det finns ett flertal underarter med varierande färg - på denna sida är underarten purpureum med sina purpurfärgade blommor avbildad.

I folktron var kärleksörten en betydelsefull växt. Om man planterade den på hustaket skulle den avvärja blixten; om den plötsligt vissnade togs det som ett tecken på att en människa skulle dö en för tidig död. Namnet lär komma av att örten användes till att utröna om två älskande skulle få varandra: man hängde upp två plantor i taket och såg efter om de växte i riktning mot varandra eller från varandra. Redan Dioskorides och Plinius omtalar kärleksörten som ett undermedel; den användes vid bråck och hudinflammationer.

En annan fetbladsväxt, gul fetknopp (Sedum acre), har gula blommor och små, köttiga blad med skarp smak. Saften av dessa blad kan användas att avlägsna liktornar och andra förhårdnader i huden med - och som skosmörja.

Förekomst: Allmän från Skåne till Varmland, Västmanland och Uppland samt längs kusten till Norrbotten. Växer på berg och steniga ställen.

Kännetecken: En 20-50 cm hög köttig, flerårig ört med kraftig jordstam och spindelbenslikt utlöpande rötter med genomskinliga uppsvällda knölar, som lagrar vatten. Stjälk upprätt och föga förgrenad. Bladen kan sitta både motsatta och strödda och är oskaftade. De är köttiga, platta, äggrunda och vanligen ojämnt tandade. Blommorna kan vara både vita, gulgröna och Ijusröda (juli-augusti), och de sitter i täta kvastliknande blomställningar i stjälktoppen. De har 5 korta foderblad, 5 kronblad, 10 ståndare, och pistillerna bildar 5 baljkapslar. Bladen smakar milt, medan roten har en skarp smak.

Använda växtdelar: Det färska bladet.

Innehållsämnen: Ofullständigt kända slem. Garvämne, flavonoider, mineralsafter.

Medicinsk verkan: Adstringerande. Utvärtes sårläkande, sårrenande.

Användning: För svårläkta sår.