Kabbeleka

Caltha palustris

RANUNKELVÄXTER

Ranunculaceae

Kabbelekans saftiga, Ijusgröna skott behöver mycket vatten, och växten trivs vid bäckar och diken, på kärrartade ängar och längs stränder. De tjocka, klotrunda knopparna slår redan i maj ut till stora, glänsande guldgula blommor med talrika ståndare. De avrundat hjärtformiga bladen har tidigare kommit till användning som grönsak, inlagda i vinäger fick de späda knopparna tjäna som ersättning för kapris. I vissa trakter har bönderna använt kabbelekans gula blommor till att färga smör.

Även om dessa användningssätt torde vara ofarliga bör man inte förtära kabbeleka i färskt tillstånd; örten hör till familjen ranunkelväxter och är liksom många andra inom familjen vacker men giftig.

Kabbelekan har aldrig varit officiell i Sverige, men inom homeopatin används en essens utvunnen ur den blommande örten invärtes vid hudutslag, annars används kabbelekan för det mesta utvärtes. Ett omslag tillverkat av de torkade bladen framkallar lokala hudretningar som i någon mån lindrar vissa reumatiskt betingade smärtor.

OBS! Bör ej förtäras färsk!

Förekomst: Finns allmänt över hela landet. Växer på fuktiga ängar, vid stränder, diken och bäckar.

Kännetecken: En 15-30 cm hög kraftig, flerårig ört med grov, kort jordstam. Stjälken kan vara både nedliggande och upprättstående; den är ihålig, kal och vanligen rikt förgrenad. Blad mörkgröna, stora, fettglänsande, avrundat hjärtlika- njurlika; de undre skaftade, de övre oskaftade. Blommor glänsande gula (april-juni), stora och nästan platta. Blomblad ej uppdelade i foder och krona; de gula bladen anses motsvara foderblad medan kronblad saknas. Hylleblad 5-7, talrika ståndare, pistiller 5-9, vilka utvecklas till flerfröiga, böjda baljkapslar, som sitter i form av en stjärna. Lukt svag. Smak brännande.

Använda växtdelar: Blad.

Innehållsämnen: Protoanemonin, flavonoider, saponin.

Medicinsk verkan: Hudretande.

Användning: Som omslag till lindring vid reumatiska smärtor.