Kardtistel

Dipsacus sylvestris

Kardvädd, vävarkarda

VÄDDVÄXTER

Dipsacaceae

Kardtisteln hör inte till familjen korgblommiga växter som tistlarna utan till familjen väddväxter. Den hör hemma i Medelhavsområdet, men på grund av att de taggiga fruktställningarna kunde användas vid uppruggning av ylletyger - därav namnen kardtistel och vävarkarda - odlades den förr över hela Europa; förvildade exemplar kan fortfarande påträffas i vårt land.

Det latinska släktnamnet Dipsacus anses komma av de grekiska orden dipsan akeomai (jag bekämpar törsten), och faktiskt bildar de stora, motsatta, vid basen hopväxta bladen ett slags behållare som fångar upp regnvatten. En egendomlighet hos kardtisteln är att de små Ijuslila blommor som bildar de stora ovala blomkorgarna inte slår ut nedifrån och upp. Blomningen börjar i stället ringformigt vid blomkorgens mitt, varefter den breder ut sig uppåt och nedåt samtidigt som de först utslagna blommorna vissnar. Inom folkmedicinen har det regnvatten som samlas i bladvecken använts som medel mot fräknar och vårtor och som ögonvatten.

Förekomst: Inhemsk i Syd- och Mellaneuropa på kala eller sparsamt bevuxna platser på fuktigt underlag. Tillfällig på avfallsplatser i södra Sverige.

Kännetecken: En grov, 80-150 cm hög tvåårig ört med kraftig stjälk, som i likhet med bladen är taggig. De torra stjälkarna står kvar över vintern som vinterståndare. Blad hela, motsatta, prydda med vita fläckar. Bladparen är delvis skålformigt sammanvuxna vid basen, där kan regnvatten och dagg samlas. Blommor Ijuslila (juli-augusti) i en konisk, ca 6 cm lång, huvudliknande samling. Varje blomkrona är rörformig med 4 flikar. Foder starkt förkrympt. Frukter med 8 upphöjda åsar. Använda växtdelar: Rot, insamlad i slutet av sommaren och skuren i stycken före torkningen.

Innehållsämnen: Mineralsalter, glykosider.

Medicinsk verkan: Aptitstimulerande, urindrivande, svettdrivande.

Användning: Saknar numera medicinsk användning.