Koriander

Coriandrum sativum

FLOCKBLOMSTRIGA VÄXTER

Apiaceae

Koriander har genom omfattande odling fått en vid utbredning och påträffas även förvildad såväl i Medelhavsområdet som i Asien och Amerika; dess hemtrakt är förmodligen Främre Orienten. Sedan urminnes tider har arabiska folkstammar utnyttjat örten som krydd- och läkeväxt.

I de antika skrifterna kan man läsa motsägelsefulla uttalanden om koriandern. En del författare ansåg att örten var giftig, andra att den kunde bota pest och epilepsi. Ytterligare andra betraktade den som ett afrodisiakum - eller som ett medel mot okyskhet! En sak är i varje fall klar: de gröna delarna av växten bör inte användas i färskt tillstånd. Den vidriga lukt och smak som utmärker de färska frukterna har givit växten dess namn, av det grekiska ordet koris, vägglus. De mogna, torra frukterna har dock en doft som erinrar om anis. Koriander ingick tillsammans med sennablad och manna i en maskdrivande kryddblandning, "Pastor Møllers ormethe", som förr var mycket använd i Danmark och Skåne. Med koriander kryddar man kötträtter, buljong, ättikinlagda grönsaker och potatismos.

Förekomst: En urgammal kulturväxt som även kan odlas i vårt land i skyddade lägen.

Kännetecken: Ettårig, 60-80 cm hög ört. Blad av olika utseende, de nedre parbladiga och uppdelade i breda flikar, de övre finflikiga. Blommor rödlätta eller vita (junijuli) i långskaftade flockar. Såväl allmänt som enskilt saknas svepe. Frukterna består av klotrunda klyvfrukter, var och en uppdelad i två delfrukter. Doft obehaglig hos färsk växt, ungefär som hos bärfis. Då frukten mognar utvecklas dock den angenäma kryddoften.

Använda växtdelar: Klyvfrukter.

Innehållsämnen: Eterisk olja (0,3-1 %) med D-linool (65-70 %), alfa-pinen samt alfa- och y-terpinen.

Medicinsk verkan: Väderspänningsfördelande, stimulerar sekretionen av magsaft och tarmsaft, kramplösande, antiseptisk.

Användning: Den helt dominerande användningen i dag är som krydda och smakförbättrande medel.