Krapp

Rubia tinctorum

MÅRVÄXTER

Rubiaceae

Krapp är en urgammal kulturväxt; redan för tusentals år sedan framställde man ur dess jordstam ett färgämne, s.k. turkiskt rött, som användes vid färgning av vävnader. Gallerna blandade detta färgämne med den blå saften av en annan växt och fick på så sätt en mycket vacker violett färg. I Frankrike blev handeln med krapprot tidigt en blomstrande näring; den kulminerade på 1800-talet, då den franska soldatuniformen färgades med krapprot. Det första syntetiska färgämnet, som motsvarade krapproten, kom i handeln 1869, och snart fanns det ingen efterfrågan på krapprot längre.

Numera träffar man endast sällan på krapp, odlad eller förvildad från tidigare odlingar. Krapp användes som medicinalväxt redan på Hippokrates tid, man ansåg bl.a. att roten verkade urindrivande och kunde bota kvinnosjukdomar Krapp har även ansetts ha en gynnsam verkan vid njursten, något som tycks bekräftas av nyare försök.

Förekomst: Inhemsk i Sydeuropa; odlas numera mest i Östeuropa. Förr odlad i vart land som färgväxt, numera sällan.

Kännetecken: En 60-200 cm hög, flerårig ört. Stjälk fyrkantig, rödbrun och sträv av nedåtriktade krokborst; förgrenar sig upptill; med nedliggande eller klättrande växtsätt. Blad motsatta med stora bladlika stipler tillsammans 4-6 i krans, lansettlika och försedda med krokborst. Blommor gulaktiga (juli-augusti), små, foder med 5 tänder, kronblad 5, ståndare 5. Frukter 2 och 2 tillsammans ärtstora och runda, till en början röda, senare svarta bär. Jordstam krypande, röd, utan utlöpare. Doft vermutartad. Smak skarp.

Använda växtdelar: Jordstam uppgrävd på hösten och torkad.

Innehållsämnen: Di- och trihydroxiantrakinonglykosider (glykosider av alizarin, rubiadin, purpurin), som ger röd färg, även åt urinen efter intagning av roten. Dessutom organiska syror, garvämne, pektin.

Medicinsk verkan: Kramplösande.

Användning: Vid njur- och blåssten. Vid prostatabesvär.