Läkemalva

Althaea officinalis

 

MALVAVÄXTER

Malvaceae

Samtliga delar av denna växt, framför allt de underjordiska, innehåller slemämnen. Den förekommer vildväxande i Östeuropa och Västasien- och även, sällsynt, som tillfällig inkomling i södra Sverige- framför allt på salthaltig mark i inlandet och vid kusterna.

På grund av sin märkliga läkekraft kallades arten fordom även bismalva, vilket betyder dubbelt så verksam som malva. Läkemalva eller altearot odlades som läkeört redan på 700- talet, i enlighet med en förordning utfärdad av Karl den store. I vårt land infördes den av munkarna. Den användes invärtes och utvärtes, framför allt mot inflammationer i huden och slemhinnorna.

Alteapasta, eller jungfruskinn, kallades en mjuk, vit massa beredd av läkemalva, arabiskt gummi och socker, som förr var ett populärt hostmedel, en motsvarighet till våra dagars halstabletter. På de svenska apoteken finns sedan gammalt alteasirap, ett hostlindrande medel. För det mesta används endast de skalade och torkade rötterna, men även blad och blommor kommer till användning.

OBS! Bör ej intas i samband med alkohol, garvämnen eller järn!

Förekomst: växer vild i östligaste Europa och i Västasien, på fuktiga och salthaltiga ställen. I andra delar av Europa förvildad. Finns i vårt land mycket sällsynt som tillfällig inkomling.

Kännetecken: En 60-150 cm hög flerårig ört. Stjälk filthårig. Blad vitaktiga grågröna, kortskaftade, med 3-5 flikar. Blommor vita-rosa (juni-september). Foder med 5 blad, dubbelt, med ett kort ytterfoder; krona med 5 omvänt hjärtlika kronblad. Talrika ståndare Frukt 10 18 enfröiga delfrukter; frön bruna. Doft svag.

Använda växtdelar: Skalad rot av odlad växt; blad, blommor

Innehållsämnen: I roten slem (20-35%), pektin (10%), stärkelse (20-38%), asparagin (2%), mineraler (5-7 %). Blad och blommor har lägre halt slem.

Medicinsk verkan: Lindrar irriterade slemhinnor, dämpar hosta.

Användning: Ingår i hostmixturer, döljer besk och bitter smak.