Libbsticka

Levisticum officinale

FLOCKBLOMSTRIGA VÄXTER

Apiaceae

De exemplar av libbsticka som påträffas mindre allmänt i vårt land, framför allt i gamla trädgårdar, är förvildade - en påminnelse om att örten förr odlades som medicinal- och kryddväxt. Det vetenskapliga namnet är en avledning av det latinska ordet levare, lätta, lindra.

I alla de medeltida örtaböckerna omtalas libbstickan som magstärkande och lugnande medel och som skönhetsmedel, och örten ansågs dessutom driva bort råttor, vägglöss och huggormar. På 1500-talet prisades örten av Salernoskolan för sin menstruationsökande verkan. På tyska fick den namnet Liebstöckel, en förvrängning av det latinska namnet i anslutning till ordet Liebe, kärlek - därav uppfattningen att libbstickan skulle verka som afrodisiakum och kunna bota könssjukdomar.

Senare har örten framför allt använts mot väderspänning och katarr i bronkerna. I våra dagar har libbstickan som läkeört i stor utsträckning fallit i glömska, men den används fortfarande som matkrydda. Bladen är en omtyckt soppkrydda, "Maggikryddan", och i de anglosaxiska länderna är libbstickeblad en omtyckt grönsak.

Förekomst: Inhemsk i Iran, men odlad och förvildad sedan länge i hela Europa, även i Sverige.

Kännetecken: En 80-200 cm hög flockblomstrig växt. Flerårig ört. Stjälk upprätt, tjock och ihålig. Blad strödda. de undre stora, glänsande gröna, tämligen tjocka, trekantiga-rombiska, enkelt eller dubbelt pardelade med i toppen inskurna småblad. Blommor blekgula (juli-augusti) i täta flockar med 8 20 strålar. Både allmänt och enskilt svepe. Klyvfrukten 2, ellipsformade, delfrukt med 5 ribbor. Rot köttig. Lukt stark, erinrande om selleri.

Använda växtdelar: Blad, jordstam, rot.

Innehållsämnen: Eterisk olja med N-butylftalid, som ger den karakteristiska lukten. Kumarinföreningar, garvämne, harts, vitamin C.

Medicinsk verkan: Aptitökande, hosthämmande, urindrivande, väderspänningsfördelande.

Användning: Som aptitstimulerande medel, vid hosta, för att öka urinmängden vid ödem. Som krydda.