Lin

Linum usitatissimum

 

LINVÄXTER

Linaceae

Linodling har bedrivits i Norden alltsedan järnåldern. I Mellaneuropa har man i påbyggnader påträffat mellan tre- och fyratusen år gamla frön och stjälkdelar av lin och fragment av linnevävnader. I Orienten kan linodlingen spåras tillbaka till fjärde årtusendet f. Kr. Fram till mitten av 1800-talet odlades lin i stor skala i Sverige som i många andra länder, huvudsakligen som fiberväxt för textilframställning. Sedan trängdes linet tillbaka av bomullen och har nu nästan helt upphört.

Av fröna från vissa sorter utvinns linolja, som används som matolja och som ingrediens i oljefärg, linoleum och kitt. Linfrön blandas i degen vid bakning av vissa brödsorter. På grund av sitt sleminnehåll har linfrön alltsedan antiken använts som ett milt avföringsmedel, skonsamt mot tarmslemhinnan.

Vildlinet, Linum catharticum, skiljer sig från det odlade linet genom att det har små, vita blommor och motsatta blad. Det har en mycket bitter smak och används i folkmedicinen som starkt avförande medel och som kräkmedel.

Förekomst: Linets ursprung okänt, odlat och förvildat. Förr odlat även i Sverige, numera knappast alls.

Kännetecken: En ett (-två)årig, 20-100 cm hög, kal ört. Stjälk upprätt, upptill förgrenad. Blad strödda, oskaftade, lineära-lansettlika, helbräddade, grågröna Blommor ljusblå (juli-augusti) med 5 spetsiga foderblad, 5 kronblad, 10 ståndare varav fem saknar knapp, 5 stift med huvudlikt märke. Kapsel rund-äggformig, tillspetsad, med högst 10 brunaktiga, glatta och platta frön.

Använda växtdelar: Frön.

Innehållsämnen: I fröskalets epidermis slem uppbyggt av galakturonsyra, galaktos, rhamnos och arabinos. I fröet även 20-25 % äggvita och 30-40 % fet olja, rik på fleromättade syror. Cyanväteglykosider (linamarin), som ger 0,01-0,03 % fritt cyanväte.

Medicinsk verkan: Milt laxerande genom att hålla kvar vatten i tarmen och göra tarminnehållet mjukt. Slemmet verkar som smörjmedel för tarmen.

Användning: Vid kronisk förstoppning.