Svenska
Mynta
 |
| Mynta | Foto: Gogo |
b) Grönmynta Mentha spicata
b2) Krusmynta, Mentha spicata
c) Rundmynta, Mentha suaveolens
d) Poleja, Mentha pulegium
e) Åkermynta, Mentha arvensis
f) Vattenmynta, Mentha aquatica
KRANSBLOMMIGA VÄXTER
Lamiaceae
Släktnamnet Mentha, och därmed det svenska namnet mynta, kommer av Mintha, det grekiska namnet på en nymf som enligt sägnen blev förvandlad till denna växt av den svartsjuka Persefone. Redan under antiken var flera myntaarter uppskattade som läkeväxter och kryddväxter. Kineserna uppskattade myntans lugnande och kramplösande egenskaper; Hippokrates betraktade den som ett afrodisiakum; Plinius lovordade dess smärtstillande verkan. På grund av den starka benägenheten för hybridisering mellan arterna är släktet Mentha ett av de besvärligaste i vår flora; det finns ett stort antal mellanformer. Släktets arter kan grovt indelas i två grupper. Hos den ena sitter blommorna tätt ihop i kransar vid de bladiga noderna i flera våningar utefter stjälken, hos den andra slutar stjälken med en tät axliknande, bladlös blomställning.
De olika myntaarterna har likartade medicinska egenskaper. De används invärtes vid gallbesvär, magkatarr, väderspänningar och förkylning. Utvärtes används myntaarterna som badtillsats och i munvatten. I stora doser är de inte ofarliga, men när det gäller den odlade pepparmyntan, Mentha x piperita - en korsning mellan grönmynta och vattenmynta föreligger knappast någon förgiftningsrisk.
Av krusmynta och grönmynta kan man göra ett välsmakande gelé som passar bra till lammkött. Te på mynta är mycket uppfriskande, och mynta ger också en god, ljusgrön likör.
Förekomst: Odlade och vilda växter som finns utbredda över stora delar av Europa särskilt på fuktiga och våta platser. I vårt land är åker och vattenmynta ursprungligen vildväxande. De övriga odlas då och då och flera har förvildats.
Allmänna kännetecken: Fleråriga örter, ibland över 1 m höga; lågvuxna former finns. Stam fyrkantig. Blad motsatta, brett ovala - lansettlika, sågade eller naggade. Blommor vitrosa - violetta, små, i täta kransar i bladvecken eller i axlika ställningar i stjälkens topp. Foder med 5 tänder, krona rörformad med 4 nästan lika flikar, ståndare 4. Doft karakteristisk. Talrika hybrider förekommer, vilket försvårar artbestämningen.
a) Pepparmynta, M. x piperita
Stjälk 50 80 cm hög, upprätt, rödaktig, starkt förgrenad i toppen. Blad skaftade, glest håriga. Blommor i täta axlika ställningar.
b) Grönmynta, M. spicata
Odlad, ibland förvildad. Nästan helt kal. Stjälk upprätt. Blad på korta skaft, undertill med kraftiga nerver. Blommor i långa, smala, axlika ställningar. Foder kalt med sylvassa spetsar. Doft angenäm.
b2) Krusmynta, M. spicata var. crispata
Kultiverad form av M. spicata. Blad brett ovala och rynkade med djupt sågade kanter, undertill grå.
c) Rundmynta, M. suaveolens
Blad oskaftade, med inböjda kanter, under med filthår, rynkade. Stjälk upprätt, förgrenad, vithå rig, körtelrik. Blommor i smala axlika blomställ ningar. Foder klockformade med korta, trekantiga - lansettlika tänder. Krona inuti utan harkrans. Doft stark.
d) Poleja, M. pulegium
Stjälk liggande eller uppstigande. Blad små, upp till 3 cm långa, äggformiga, kortskaftade, svagt sågade till helbräddade. Blåvioletta läppblommor i bladvecken.
e) Åkermynta, M. arvensis
Stjälk liggande eller uppstigande, avslutas med ett bladknippe. Blad 2-8 cm långa, gleshåriga. Foder klocklikt, med 5 likstora, korta, trekantiga tänder, hårigt. Doft aromatisk. På ängar och stränder, även ogräs.
f) Vattenmynta, M. aquabea
Blomkransar hopgyttrade till huvuden längst upp på stjälken, därunder 1-2 kransar i bladvecken. Stjälk upprätt. Bladen liknar åkermyntans. Foder med 5 likstora, smalt trekantiga tänder, hårigt. Doft aromatisk. På stränder av åar och sjöar.
Använda växtdelar: Blad, blommande grenspetsar.
Innehållsämnen: I pepparmynta garvämne, eterisk olja med menthol (minst 50%). Jasmon ger söt, angenäm smak, mentofuran har motsatt effekt. I krusmynta eterisk olja med karvon dihydrocarveu lacetat, di hydrocum inolacetat. Övriga myntor innehåller ungefär samma ämnen i varierande grad men mentholhalten är lägre än hos pepparmynta.
Medicinsk verkan: Pepparmynta är desinficerande, kramplösande, ökar sekretion av matsmältningsvätskor, särskilt galla. Verkar kylan de, svagt lokalt smärtstillande, inflammations hämmande. Krusmynta har likartad verkan.
Användning: Som te vid magsmärtor, förkylning, som galldrivande medel vid sjukdomar i galla och lever. Som medel mot väderspänning. Utvärtes som te till tvätt av svårläkta sår. Den dominerande mängden drog används för destillation av den eteriska oljan, som är ett viktigt smakförbättrande medel.