Påsklilja

Narcissus pseudonarcissus L.

PÅSKLILJEVÄXTER

Amaryllidaceae

Påskliljan är en av våra mest omtyckta prydnadsväxter och en av dem som öppnar sina blommor tidigast på våren. Där den är vildväxande, i Väst- och Sydeuropa, uppträder den ofta i stor mängd och färgar bergsängarna gula.

Narcissarternas ofta bedövande blomdoft understryks av släktnamnet, som kommer av det grekiska ordet narke, bedövning. åskliljan har dock svag doft. Narkissos var också namnet på en yngling i den grekiska mytologin som förälskade sig i sin egen spegelbild i en källa. I förtvivlan över att inte kunna röra vid sitt andra jag tynade han bort och dog. Efter döden blev han en blomma - en narciss!

Dioskorides var den förste som påvisade påskliljelökens kräkningsframkallande verkan. Han förornadade även omslag av påsklilja på brännskador och vrickningar. Sedan föll påskliljan mer eller mindre i glömska. I Frankrike kom den på 1800-talet åter i ropet på grund av sina kramplösande egenskaper och den togs upp i farmakopén. Den innehåller alkaloider som verkar förlamande och undviks därför av betande djur.

OBS! Löken bör ej förtäras.

Förekomst: Inhemsk i Väst- och Sydeuropa på fuktiga ängar och i Ijusa lövskogar. Mycket ofta odlad. Den kan hålla sig kvar mycket länge på platser, där den tidigare odlats.

Kännetecken: En 20 40 cm hög, flerårig lökväxt med tvåkantig, tilltryckt stjälk och 2 4 avlånga, lineära, blågröna blad, som nedtill är kölade. Blommor gula (april-maj), ensamma, upp till 5 cm breda och lutande. De omges i knopp av ett papperstunt högblad. Blomkalken består av 6 blad, som omger en strutformad, i kanten veckad bikrona. Frukten blir en kapsel - en grön ansvällning under blomhyllet Nästan doftlös. Löken smakar bittert och skarpt.

Använda växtdelar: Blommor (våren), noga torkade vid torr väderlek.

Innehållsämnen: Eterisk olja, karotin, fet olja, vax i löken finns galantamin och närstående alkaloider.

Medicinsk verkan: Antidiarroisk, kramplösande, lugnande

Användning: Vid diarré, astma, kikhosta, nervositet, oro.