Penningarv

Lysimachia nummularia

Penningblad

VIVEVÄXTER

Primulaceae

Penningarv är en växt som det inte är så lätt att upptäcka, eftersom stjälken med de rundade bladen ligger tryckt mot marken i hela sin längd. De vackra, relativt stora, guldgula blommorna höjer sig endast några centimeter över marken. Penningarv växer på fuktiga, gärna skuggiga ställen, ofta dold bland gräs. Växten sätter nästan aldrig frö utan förökar sig genom skott. Släktnamnet sägs syfta på den grekiske läkaren Lysimachos, som var den förste som upptäckte och beskrev växtens medicinska egenskaper. Det svenska namnet liksom det latinska artnamnet, av nummuli, småslantar, anspelar på bladens form, som påminner om mynt. Under medeltiden och renässansen var penningarv ett universalläkemedel, men sedan föll växten i stort sett i glömska. Man vet att herdarna i trakten kring Heidelberg gav penningarv i pulvriserad form till sina får för att skydda dem mot tvinsot. Inom folkmedicinen har växten använts dels invärtes, dels utvärtes till behandling av bensår och andra svårläkta sår.

Förekomst: Växer vild i Europa och Kaukasus. I vårt land mindre allmän på fuktig gräsmark från Skåne till Värmland, Dalarna och Hälsingland. Huvudparten av förekomsterna är förvildade.

Kännetecken: En flerårig, utbredd, krypande ört, som är rotslående vid noderna. Stjälk 10-50 cm lång. Blad motsatta och kortskaftade, helbräddade, runda-hjärtformade och undertill rödprickiga av små oljekörtlar. Blommor guldgula (juni-juli), stora, sitter ensamma i bladvecken. Foder och krona är femtaliga och inskurna nästan till basen. Ståndare 5, sammanvuxna med kronan; pistill 1. Penningarv bildar mycket sällan frukt, eftersom den är självsteril. Växten förökar sig vegetativt.

Använda växtdelar: Hela växten, torkad i skugga.

Innehållsämnen: Garvämne, slem, saponin, enzymet primveras, mineralsalter, främst kalium och kisel.

Medicinsk verkan: Adstringerande och sårläkande.

Användning: Vid gikt, reumatiska besvär. Till behandling av sår.