Rättika

Raphanus sativus L. (Raphanus sativus var. niger)

KORSBLOMMIGA VÄXTER

Brassicaceae (Crucikrae)

De olika rättiksorterna, som svarträttika, månadsrättika, rädisa osv., är alla odlade former av arten Raphanus sativus och skiljer sig åt i fråga om rotens storlek och färg. Arten anses ha sitt ursprung i Västasien, men numera förekommer den överhuvudtaget inte vildväxande.

Redan forntidens egypter odlade rättikor och åt rötterna, med förkärlek tillsammans med vitlök. Grekiska och romerska läkare ordinerade rättika som hostdämpande medel. Under medeltiden föll växten i glömska, och först i renässansens örtaböcker omtalas åter rättiksorternas medicinska egenskaper, framför allt deras stimulerande inverkan på gallfunktionen, en egenskap som växten tillskrivs ännu i vara dagar. Svarträttikan anses mer verksam än de andra odlade rättiksorterna. Den kan odlas här i landet som grönsak för sen höstskörd; lämpar sig för vinterlagring. Rättikan har ansetts vara en värdefull läkeväxt, men den har lågt näringsvärde och är dessutom svårsmält. Rättikan blir mer lättsmält om man också äter de späda bladen, men de måste tuggas omsorgsfullt.

Förekomst: Rättika har utbildats i Medelhavsområdet och Orienten, som odlade varieteter av åkerrättika, R. raphanistrum. Rättika odlas i Sverige som grönsak.

Kännetecken: En vanligen tvåårig ört med 3060 cm hög, grenad stjälk. Rot (stamknöl) stor, kraftig och nästan klotrund, med tjockt, svart ytskikt. Det finns också röd- eller vitskaliga former. Foderblad klädda med styva hår, under blomningen tilltryckta. Kronbladens färg varierar från gult till Ijuslila och rödviolett. Skidor tjocka, ej sönderfallande. Rotens smak skarp.

Använda växtdelar: Färsk rot.

Innehållsämnen: Föga kända. Medicinsk verkan: Stimulerar glatta muskula turen i gallväggarna så att gallan lättare töms. Ökar tarmperistaltiken. Användning: Vid kroniska gallvägsbesvär med dyskinesi i gallvägar. Vid benägenhet till matsmältningsrubbningar och förstoppning.