Rosettjungfrulin

Polygala amarella Crantz

JUNGRULINVÄXTER

Polygalaceae

Rosettjungfrulin gavs förr till ammande kvinnor för att öka mjölksekretionen. Växten blandades även i djurfoder. Släktnamnet Polygala är en sammansättning av de grekiska orden polys, mycket, och gala, mjölk, men om växten verkligen påverkade mjölksekretionen är minst sagt tvivelaktigt. Det är också mycket osäkert om namnet Polygala hos de äldre författarna står för samma växter som i dag går under den beteckningen.

Man beräknar att det på hela jorden finns omkring femhundra jungfrulinväxter, av vilka ungefär trettio förekommer i Europa och tre i Sverige. Till de viktigaste hör Polygala senega från Nordamerika. Av senecaindianerna, som levde i västra delen av vad som i dag är delstaten New York, användes den mot ormbett, och i Europa är den uppskattad som upphostningsbefrämjande medel vid katarrer i andningsorganen och för sina urindrivande egenskaper. Rosettjungfrulinet, som förekommer i södra och mellersta Sverige, besitter liknande egenskaper.

Förekomst: Tämligen allmän i landets sydöstra delar, i övrigt mindre allmän från Skåne till Jämtland. Växer i kärr och på strandängar, helst kalktrakter.

Kännetecken: En flerårig, 5-10 cm hög ört med kort, liggande stjälk, från vilken de vanligen ogrenade blomskotten stiger upp. Jordblad i rosett vid basen av blomskotten, större än stjälkbladen. Blad elliptiska lansettlika Blommor vanligen blåvioletta (juni i täta mångblommiga klasar Foderblad 5, 3 foderlika, 2 förstorade, bl.a. till färgen, 3 kronblad, det främre rännformigt och fransat, 8 ståndare. Frukt en liten tillplattad kapsel. Rot tunn, spolformig. Smak skarp, mycket bitter.

Använda växtdelar: Hela den ovanjordiska delen, torkad i skugga eller sol.

Innehållsämnen: Saponinerna polypalasyra och senegin. Bitterämnet polygamarin. Garvämne. Spår av eterisk olja med metylsalicylat.

Medicinsk verkan: Upphostningsbefrämjande, urindrivande, avförande.

Användning: Vid hosta och bronkit, även med astmatiskt inslag.