Skörbjuggsört

Cochlearia officinalis L.

Läkeskeda

KORSBLOMMIGA VÄXTER

Brassicaceae

Det vetenskapliga släktnamnet Cochlearia - som kommer av det latinska ordet cochlear, sked, och syftar på jordbladens form - användes redan av 1500-talets botaniker. Det finns flera arter av skörbjuggsört, men de är svåra att skilja åt. Växten trivs hos oss framför allt längs kusterna men förekommer i Mellaneuropa även på salthaltiga ställen i inlandet, vid källor och på fuktiga klippor i bergstrakterna. Ibland är det fråga om förvildade exemplar av den skörbjuggsört som odlas som salladsväxt.

Den ovanligt höga C-vitaminhalten gjorde skörbjuggsörten till ett verksamt medel mot skörbjugg. Växten används i våra dagars folkmedicin i första hand till blodrenande vårkurer. Krossad utsänder den en stark senaps- eller krasselik lukt på grund av den senapsolja som frigörs under inverkan av vissa enzymer. Krossad skörbjuggsört har använts till omslag på svårläkta sår, och vid tandköttsinflammation har man begagnat växtens saft till pensling av munslemhinnan.

Förekomst: Växer tämligen allmänt på klippiga stränder och på havsstrandängar längs Västkusten, sällsyntare längs Östersjökusten upp till Östergötland.

Kännetecken: En 10-25 cm hög, två- eller flerårig ört. Stjälk liggande eller uppstigande, kal, förgrenad. Blad mörkgröna, köttiga, kala, glänsande. De basala bladen sitter i rosett på långa skaft, runda-hjärtformade. De övre bladen är stjälkomfattande och grovtandade. Blommor vita eller svagt rödlätta (maj-juni) i ändställda klasar. 4 gröna foderblad, 4 vita kronblad som sitter korsvis. 6 ståndare Skidan närmast kapsel lik och kulformig. Kraftigt utvecklad pålrot. Doft senaps- eller krasseartad. Smak skarp, brännande.

Använda växtdelar: Hela växten, färsk.

Innehållsämnen: Vitamin C. Senapsoljeglykosiden isobutylisocyanidglukosid. Garvämnen. Mineraler.

Medicinsk verkan: Förebygger och botar skörbjugg. Hudretande och matsmältningsbefrämjande.

Användning: Har använts för behandling av skörbjugg och vid tandköttsinflammation.