Skogslind

Tilia cordata Mill

LINDVÄXTER

Tiliaceae

Knappast något träd har i saga, legend och diktning, i folktro och sedvänjor, spelat en större roll än eken och linden. Hos nordborna var linden helgad åt Freja, fruktbarhetsgudinnan. Enligt den germanska mytologin spelade ett lindblad en olycksdiger roll för Siegfried, hjälten i Nibelungenlied: när han badade i drakblod för att bli osårbar lade bladet sig på hans rygg mellan skulderbladen, och just där skulle han senare få sitt banesår. Linden växer ofta mycket regelbundet, vilket har gjort den till ett omtyckt alléträd, och den kan bli över tusen år gammal.

Skogslinden är mycket lik bobuslinden, Tilia platyphylla. I folktron har de båda arterna tillskrivits samma egenskaper, och även den medicinska användningen har varit likartad. Av lindblommorna, som samlas in med det vid blomstängeln fastvuxna, blekgröna stödbladet, kan man bereda ett te som verkar svettdrivande, kramplösande och lugnande. Det har förr ordinerats mot bl.a. sömnlöshet och hjärtklappning och har även använts som surrogat för äkta te.

Förekomst: Tämligen allmän på väldränerade steniga sluttningar och i ängsskogar upp till södra Ångermanland. Omtyckt park- och alléträd.

Kännetecken: Ca 30 m högt träd. Blad strödda, skaftade, brett hjärtformade vasst sågtandade; undertill i nervvinklarna med bruna tofsar. Blommor i täta blomställningar, gulaktiga-vita (juli-augusti). Blomskaftet utgår från ett tungformat högblad 5 foderblad, 5 kronblad, talrika ståndare Frukter runda, finhåriga, med otydliga åsar.

Använda växtdelar: Blomställningen. Bark, insamlad på våren.

Innehållsämnen: I blommorna eterisk olja med farnesol, slem. Flavonoiderna quercitrosid och isoquercitrosid Protokatekin- och ellagsyra. I barken floroglucinol. Garvämnen av katekinoch gallussyratyp . Kumarinerna fraxosid och esculosid. Slem.

Medicinsk verkan: Blommorna lugnande, hosthämmande, svagt svettdrivande, lätt avförande; barken galldrivande, inflammationshämmande, kramplösande, kärlvidgande.

Användning: Blommorna vid förkylning och hosta; barken vid gall- och leverbesvär och migrän.