Svalört

Ranunculus ficaria L.

RANUNKELVÄXTER

Ranunculaceae

Tidigt på våren, ofta redan i april, lyser svalörtens gula, stjärnformiga blommor under ännu kala buskage. Vanligen utvecklas inte frön, varför svalörten huvudsakligen fortplantar sig vegetativt med hjälp av små groddknoppar som utvecklas i bladvecken efter blomningen.

Redan under antiken lade man märke till att denna växt blommar som rikligast ungefär när svalorna börjar komma tillbaka, och det kan förklara det svenska namnet. Artepitetet ficaria kommer av det latinska ordet ficus, fikon, och syftar på de uppsvällda knölrötterna, som erinrar om fikon.

Kanske var det också knölrötternas form som - i enlighet med den medeltida signaturläran - gav upphov till föreställningen att svalörten hade en gynnsam verkan på s.k. fikonvårtor hos nötkreatur och att örten verkade avsvällande på hemorrojder.

Liksom många andra ranunkelväxter innehåller svalörten giftiga ämnen, varför man bör använda den med stor försiktighet- roten får endast användas utvärtes. Den färska växten används dock i många trakter som sallad eller spenat och till blodrenande kurer.

OBS! Bör ej användas invärtes

Förekomst: Tämligen allmän upp till Värmland och Dalarna, sällsynt längre norrut. Växer i lundar, parker och snår, gärna på fuktig mark.

Kännetecken: En 10-30 cm hög, flerårig kal ört. Stjälk nedliggande, ihålig, bladförsedd, ofta med äggrunda groddknoppar i bladvecken. Blad Ijusgröna, ibland mörktecknade, hjärtformade, på långa skaft. Blommor gula (april maj). 3 gulgröna foderblad, 6-12 kronblad med basala nektargömmen. Frukten mognar sällan i vart klimat; förökning sker oftast vegetativt med hjälp av groddknopparna. Har förutom vanliga rötter även uppsvällda s.k. amrötter. Smak pepparartad.

Använda växtdelar: Rotknölar, insamlade efter blomningen. Blad, insamlade före blomningen och torkade. Färsk saft.

Innehållsämnen: Eterisk olja, saponiner, vitamin C. I färsk växt det starkt retande ämnet protoanemonin, som vid torkning omvandlas till det mindre verksamma anemonin.

Medicinsk verkan: Retning genom ingnidning i huden ger stark rodnad, senare vätskefyllda blåsor.

Användning: Utvärtes vid reumatiska besvär.