Venushår

Adiantum capillus-ueneris L.

Jungfruhår

 

ORMBUNKSVÄXTER

Polypodiaceae

Denna ormbunke har fått sitt namn av de graciösa bladens hårfina skaft; det torde för övrigt vara dessa som har givit upphov till föreställningen att venushår kan motverka håravfall. Det vetenskapliga släktnamnet Adiantum är en sammansättning av det negerande prefixet och det grekiska ordet diainein, fukta. Venushårets blad förblir nämligen torra om man doppar dem i vatten - vattendropparna glider av dem. Venushår är vildväxande i tropikerna och i Medelhavsområdet upp till den sydliga delen av Alperna, Tessin. Längre norrut odlas den som prydnadsväxt, i vårt land endast i växthus.

Venushår betraktades under århundraden som ett verksamt medel mot tuberkulos och andra lungsjukdomar. I folkmedicinen har växten använts invärtes i form av sirap eller som utdrag och även som ett hoststillande och lätt urindrivande medel som även ansetts lämpligt för barn. De viktigaste verksamma ämnena är slemämnen. Växten bör användas färsk, då den vid torkning förlorar en del av sin verkan.

Förekomst: Växer vild i södra och västra Europa till Sydalperna, på fuktiga klippor, i brunnar, vid källor och på fuktig kalktuff ända upp till 1300 m ö.h. I Sverige endast odlad i växthus.

Kännetecken: En 10-40 cm hög flerårig ormbunke med luftigt bladverk. Från jordstammen utgår bladskaften som är bräckliga och gracila, svarta eller mörkbruna, kala. Blad ljusgröna. Bladskivan är vacker i formen - den är trekantig som en solfjäder, dubbelt eller tredubbelt uppdelad. Sporangier sitter inom ett veck vid småbladens yttre kant. Jordstam försedd med fjäll. Doft svag. Smak något bitter.

Använda växtdelar: Blad, färska eller torkade.

Innehållsämnen: Slem, garvämnen, socker, eterisk olja.

Medicinsk verkan: Hosthämmande, slemlösande, urindrivande, menstruationsreglerande.

Användning: Vid hosta och bronkit. Vid ödem.