Biofeedback

Biofeedback är en metod för att mäta och återföra information om olika kroppsliga funktioner till en person, som utifrån denna information kan lära sig att viljemässigt påverka sina kroppsprocesser.

Bios betyder liv, och feedback återkoppling. Biofeedback handlar om att bli medveten om sina kroppsfunktioner och att lära sig styra dem. Det är möjligt att viljemässigt förändra funktioner som normalt inte är viljestyrda, och biofeedback är en metod för att underlätta inlärning av denna färdighet.

En person ges omedelbar och fortlöpande information om egna kroppsfunktioner såsom blodtryck, temperatur, muskelspänningar och hjärnvågor. Dessa kroppsreaktioner mäts och delges personen genom en grafisk bild på ett mätinstrument, en ljud- eller ljussignal. Med utgångspunkt från dessa informationer försöker personen att viljemässigt påverka och förändra dessa processer i önskvärd riktning. Huruvida det lyckas eller inte, visar sig omedelbart med hjälp av mätinstrument. Träning med biofeedback används vid problem med spänningshuvudvärk, oregelbunden hjärtverksamhet, rehabilitering av muskler m.m.

Några kända biofeedback-forskare är Joe Kamiya och Barbara Brown, som med början på 1950-talet framför allt undersökt viljemässig kontroll av hjärnvågor, samt Elmer och Alyce Green; samtliga verksamma i USA. Biofeedback bygger på tre grundprinciper:

1. En individ kan reglera varje neurofysiologisk eller annan biologisk funktion som kan mätas av instrument och återföras till individen genom något av sinnena.

2. "Varje förändring av det fysiologiska tillståndet åtföljs av en motsvarande förändring i känsloläget, medvetet eller omedvetet, och omvänt gäller att varje förändring av känsloläget, medvetet eller omedvetet, följs av en motsvarande förändring av det fysiologiska tillståndet" (Green m.fl.).

3. Genom ett tillstånd av djup avslappning kan individen bli medveten om undermedvetna bilder, fantasier och känslor, och en viljemässig kontroll kan etableras.

En förklaring till hur biofeedback fungerar är följande: När man uppfattar yttre händelser leder det till en reaktion i hjärnan (i det limbiska systemet, hypotalamus och hypofysen) och till fysiologiska förändringar. Om en fysiologisk förändring registreras av ett känsligt mätinstrument och visas för personen, så leder det till en ny (emotionell) reaktion på dessa upplysningar om normalt omedvetna processer. Det sker en ny reaktion i det limbiska systemet som kombineras med, ersätter eller förändrar den ursprungliga reaktionen. Denna nya reaktion utvecklar i sin tur ett nytt aktivitetsmönster i hypotalamius och hypofysen. Resultatet blir ett "nytt" fysiologiskt tillstånd.

Poängen är att apparaterna bara behöver användas i inledningsskedet av inlärningsprocessen. Hjärnan ställer så att säga om sig, och personen blir allt känsligare för de inre reaktionerna. Den psykosomatiska regleringen kan till slut ske enbart med hjälp av egen förmåga.