|
Encounterterapi | Foto: Richard Bartz |
Encounterterapi är en form av gruppterapi som betonar rak och ohämmad kommunikation mellan deltagarna i syfte att utveckla personligheten. Encounter betyder kontakt, möte, konfrontation. Terapiformen har influerats av existentialismens betoning på här och nu-situationen och individens ansvar. Encounterterapin har utvecklats av bl.a. William Schutz och Carl Rogers i slutet av 1950-talet och under 60-talet i USA. Även personer som Wilhelm Reich, Fritz Perls, Abraham
Maslow och Ronald Laing m.fl. har bidragit med idéer. Föregångare till encounterterapin var de s.k. T-grupperna (training-groups, sensitivitetsträning), där en grupp människor kunde lämnas åt sig själva utan yttre strukturering och annat syfte än att man ville se vad som skulle hända i gruppen. Tanken var bl.a. att öka medvetenheten om gruppens funktion och förmågan att bete sig mot andra i enlighet med sina mål. I dag används encounter-grupper bl.a. inom företagshälsovård och organisationsutveckling.
Terapin bedrivs i grupper om 6-15 personer. Tyngdpunkten ligger på mötet mellan deltagarna och bearbetning av de känslor som kan väckas vid den raka kommunikationen dem emellan. Känslor skall uttryckas direkt i ord eller handlingar i stället för att tolkningar presenteras. Terapiledarens roll är i stället att förmedla egna upplevelser och känslor och även fungera konfronterande.
Schutz har ställt upp följande regler för en encountergrupp:
1. Var uppmärksam på din kropp.
2. Håll fast vid här och nu.
3. Uttryck saker och ting fysiskt i stället för verbalt.
4. Tala för dig själv (dvs. inte för någon annan).
5. Tala direkt till den person som du uttrycker känslor för.
6. Generalisera inte.
7. Ta ansvar för dig själv och de val du gör.
Terapisessionerna kan vara från ett par timmar till maratonsittningar i flera dygn med endast korta avbrott för de nödvändigaste biologiska behoven. Syftet med encounterterapin är att åstadkomma en stark känslomässig upplevelse som kan ha betydelse för den fortsatta personlighetsutvecklingen. Terapiformen är alltså inte i första hand avsedd för människor med emotionella störningar utan snarare för "normala" personer som söker en personlighetsutveckling.