Enderlein-metoden

Enderlein-metoden syftar till att med framför allt särskilda preparat påverka kroppsvätskornas mikrobflora i gynnsam riktning.

Metoden ibland även kallad immunbiologi, har sin upphovsman i den tyske mikrobiologen och professorn Günther Enderlein (1882-1968). Han upptäckte i början av 1900-talet att blodet och de övriga kroppsvätskorna innehåller mikroorganismer, som han kallade för endobionter. Dessa mikrober ingår naturligt i livsprocessen. Vid miljöförändringar i kroppsvätskorna kan de dock förändras i sina former och bli sjkdomsalstrande. Enderlein menade att mikroorgnismerna kan utvecklas till högre utvecklingsformer: ett virus kan t.ex. utvecklas till en bakterie eller svamp. Miljöförändringar som kan bidra till en sådan utveckling är en försämrad cirkulation och dålig syrgastillförsel, pH-förändringar, giftpåverkan och en alltför proteinrik kost (mikroberna utvecklas mot högre och mer parasitära former när de kan omvandla olika former av äggvita).
förändringar av mikrobfloran konsteras genom mikroskopiska undersökningar av blodet. (Enligt en företrädare för Enderlein-metoden i Sverige, läkaren Erik Enby, använder man inom sjukvården mikroskoperingsmetoder som inte upptäcker mikroberna. Själv använder han mikroskop med mörkfält och interferenskontrast. Han menar också att det bara går att använda obehandlat, färskt blod.)
När mikroberna lever i harmoni med cellernas livsverksamhet kallas det för symbios. Professor Enderlein utvecklade särskilda preparat, som skulle påverka den sjukdomsalstrande mikrobfloran i gynnsam symbiotisk riktning. Förutom dessa preparat anses även färsk "levande föda", inandning av negativt joniserad syrgas (se Jonterapi) och motion samverka för att förhindra att mikrobfloran utvecklas mot fomer som bryter ner kroppen.