Identitetsterapi

Identitetsterapi handlar om att bearbeta negativa attityder och beteenden och i stället etablera positiva motsvarigheter.

Identitetsterapin har utformats av Daniel H Casriel, psykiater från New York. Han var med och startade Daytop, en typ av terapeutiskt samhälle som även finns representerat i Sverige inom narkomanvården. Identitetsterapin introducerades här i landet 1975.

Identitetsterapin bedrivs i gruppform. Två viktiga grundteser är dessa: 1. Det är nödvändigt för människan att leva i nära fysisk kontakt med andra.

2. Det är nödvändigt för människans psykiska hälsa att hon erkänner sina känslor och ger uttryck för dem.

Det sistnämnda har medfört att identitetsterapin även blivit känd som en form av skrikterapi ("det förlösande skriket"). Casriel talar om fem grundkänslor: rädsla, vrede, smärta, kärlek och glädje. Att ge uttryck för dessa känslor ingår i gruppövningarna. Skriket ses både som en form av katarsis (rening) och ett sätt att bryta ner patientens försvar.

Ett centralt begrepp är bonding, en fysisk och känslomässig närhet. Bonding och känslomässig öppenhet anses vara en förutsättning för att kunna gå vidare och bearbeta sina negativa attityder och destruktiva beteenden.

Casriel talar om att omskola "triangelmänniskan", dvs. människans beteende, känslor och attityder. Parallellt med dessa tre element i triangelmänniskan fungerar människan på tre nivåer:

1. Den symtomatiska nivån, den ytligaste som rör beteendet.

2. Den dynamiska nivån, hur personen reagerar emotionellt på sig själv och sin omgivning.

3. Identitetsnivån, där individens djupaste attityder gentemot sig själv och omvärlden finns.

Vad gäller attityder finns det två identitetstyper som formas redan i barndomen:

A. Accepterare. De accepterar smärta för att få närhet och de är mycket beroende av andra.

B. Avvisare. De är självsäkra och oberoende och håller tillbaka sin längtan efter närhet och kärlek. De är rädda för att förlora sitt oberoende och därmed även sin identitet.

Utgångspunkten i identitetsterapin är följande: om barnets grundläggande behov inte blir tillfredsställda under barndomen kommer de att styra även det vuxna livet. Det kan leda till att man får negativa attityder till sig själv av typen jag duger inte, jag behöver ingen kärlek etc. Casriel ser identitetsterapin som en inlärningsprocess enligt principen "ut med smärtan - in med glädje och kärlek". Man arbetar med de positiva motsvarigheterna till de negativa uppfattningarna som en jagstärkande terapi:

1. Jag finns.

2. Jag behöver.

3. Jag har rätt till kärlek, rätt att finnas till, rätt till mina behov.

4. Jag är ansvarig för mig själv och mina behov.