Logoterapi

Logoterapin är inriktad på att hjälpa människan att lösa sina existentiella problem.

Logoterapin har utarbetats av Viktor Frankl (f. 1905), professor i psykiatri och neurologi i Wien. Under andra världskriget satt han i nazisternas koncentrationsläger. Han överlevde och hänförde detta till stor del till sin förmåga att se en mening med lidandet.

Logoterapin (av grekiska logos = mening) präglas av en livsfilosofi som bygger på existentiell grund. En av människans viktigaste uppgifter är att söka en mening och förverkliga vissa värden i livet - inte bara att tillfredsställa vissa drifter eller instinkter. Frankl ser sökandet efter mening som en egen motiverande kraft i personligheten. Meningen måste sökas av individen själv och förverkligas av densamme. Denna meningssökande dimension kallas för den noologiska aspekten (av det grekiska ordet nous= ande, intellekt). Det noologiska betecknar det som har med människas andliga del av personligheten att göra.

Frankl menar att många problem har sin grund i andlig nöd, och att de existentiella frågorna måste erkännas, inte patologiseras (sjukförklaras). Nutidsmänniskan präglas ofta av en känsla av meningslöshet. Utan mening med livet lever vi i ett existentiellt vakuum, vilket kan leda till en noogen neuros: en existentiell frustration som tar sig uttryck i en neurotisk symtomatologi. Noogena neuroser uppstår alltså inte ur konflikter mellan drifter och instinkter, utan ur konflikter mellan olika värden.

Frankl talar om noodynamik, och menar med det ordet att människan behöver andlig dynamik i ett polärt spänningsfält där den ena polen består av en mening som skall förverkligas, och den andra polen av människan som måste förverkliga den. Det är inte i första hand homeostas, jämvikt eller spänningsfrihet som människan behöver.

I logoterapin är terapeutens främsta uppgift att hjälpa människan att förstå sin livssituation (existensanalys) och att förankra den i en livsfilosofi. Därigenom blir människan bättre rustad att hantera livets svårigheter.