Osteopati

Osteopati är en manuell behandlingsform som betonar kroppens dynamiska helhet och självreglerande förmåga. I behandlingen ingår olika massage-, manipulations- och mobiliseringstekniker.

Osteopatin (av os = ben, och pati = lidande) presenterades år 1874 av Andrew Taylor Still (1828-1917). På 1890-talet startades den första skolan i osteopati i Kirksville, Missouri.

Grundprincipen i osteopatin är att rörelseapparaten, cirkulationen och nervsystemet bildar en dynamisk helhet. Syftet med den osteopatiska behandlingen är att undanröja störningar i kroppen och öka dynamiken och därigenom aktivera människans självreglerande och självläkande kraft.

I osteopatin utgår man från att struktur och funktion är ömsesidigt beroende av varandra. Strukturella fel i t.ex. leder och benstomme påverkar de därmed sammanhängande funktionerna; primära funktionsändringar kan så småningom leda till en förändring av strukturen. En störning av dynamiken i leder, vävnader eller organ kallas för osteopatisk lesion. En abnorm struktur påverkar kroppens cirkulation; störningar i cirkulationen kan orsaka funktionella störningar. Strukturella fel kan leda till störd nervfunktion: vid t.ex. ryggradsbesvär kan biokemiska förändringar uppstå som kan störa normal nervöverföring och normal cirkulation, vilket i sin tur kan påverka såväl muskler och benstomme som cirkulation och alla organ i kroppen. Kort sagt: en förändring hos vilken del som helst påverkar såväl andra delar som helheten.

Den osteopatiska undersökningen innefattar palpation av mjuka vävnader och leder samt en rörlighetstest. Utifrån diagnosen ges sedan en manuell eller manipulativ behandling för att normalisera den störda rörligheten. Behandlingen bör vara den minsta möjliga: när en huvudorsak till ett problem eller en primär skada har rättats till anses kroppen kunna reparera sig själv. Det ges inga generella behandlingar, utan all behandling skall vara motiverad av en diagnostiserad rörelsestörning. Däremot omfattar den osteopatiska behandlingsarsenalen tekniker för kroppens alla strukturer och funktioner.

Inom osteopatin används olika metoder för att uppnå en normal rörlighet i kroppen. Behandlingen är huvudsakligen inriktad på att lösa upp låsningar i och stabilisera leder och muskler. Exempelvis stabiliseras en överrörlig led ofta genom att man lossar leder med inskränkt rörlighet, då det förstnämnda tillståndet i regel är en följd av det senare, dvs. en kompensationsstörning.

De större kategorierna behandlingstekniker är följande: A. Soft tissue-teknik Den innefattar olika metoder (massage, tryck etc.) för att påverka kroppens mjukdelar; öka och stabilisera cirkulationen, minska spänningar och stärka svaga vävnader.

B. Mobilisering Olika sätt att med mjuka rörelser öka rörligheten i främst ryggradens leder.

C. Manipulation Begreppet inrymmer olika tekniker (high velocity, low velocity etc.) då man öppnar den låsta leden med en kort stöt (om mjukare metoder inte ger önskat resultat), samtidigt som man låser omkringliggande leder i ryggen. Härigenom kan rörelseinskränkningarna upphävas.

D. Perifer artikulering Behandling av leder i armar och ben.

E. Kraniell osteopati Återställande av rörligheten i kraniets suturer (sömmar). Metoden har utvecklats av W G Sutherland, som fann att skallens olika segment kan rubbas och fastna i fel läge och därigenom påverka hjärnhinnorna, hjärn- och ryggmärgsvätskan.

F. Visceral teknik Namnet kommer från viscera = inälvor. Tekniken syftar till att påverka strukturen så att cirkulationen stimuleras och de inre organens funktion kan normaliseras.

Om strukturella störningar inte kan åtgärdas med ovan nämnda eller andra osteopatiska tekniker såsom ortobionomi (se detta separata avsnitt), kan andra metoder användas: kostrådgivning, örtmediciner, homeopatiska medel, akupunktur eller rekommendationer om gymnastiska övningar för att balansera strukturen.

Os teopatin används vid t. ex problem i rörelseapparaten och funktionella störningar i olika organ. Även psykiska problem till följd av störd funktion eller dynamik behandlas.