Primalterapi

Primalterapin hävdar att ett återupplevande av barndomens smärtsamma upplevelser är en nödvändig känsloutlevelse för att lösa upp neurotiska spänningar.

Primalterapin utvecklades av Arthur Janov i USA på 1970-talet, även om de grundläggande idéerna i teorin och terapin är äldre än så. Metoden utövas i Sverige även under beteckningen intensivterapi.

Janov menar att ett barn föds med behov som förorsakar det stor smärta, om de inte tillfredsställs. Under uppväxten upplevs flera traumatiska händelser, s.k. primalhändelser, som inte kunnat levas ut när de var aktuella. Med tiden adderas dessa primalhändelser till en primalsumma.

En neuros utgörs av en inkapslad smärta som innehåller alla de sorger och oförrätter som individen upplevt som barn. Neurosen består dels av alla försök att undvika smärtan och dels av det kroniska spänningstillstånd som blir resultatet av ansträngningarna. Janov talar om klyvning: personen avskiljer sig från behov och känslor i syfte att utestänga alltför stort obehag.

Den kanske viktigaste primalhändelsen är födelseögonblicket. Tanken med primalterapin är att de viktiga primalhändelserna åter måste genomlevas helt och fullt i en primalupplevelse, som ofta är mycket plågsam. Primalterapin går ut på att den nyföddes ångest och smärta skall återupplevas - eller rättare sagt: för första gången verkligen upplevas som det trauma det var - vilket ibland kan yttra sig i primalskriket. Terapeutens roll är att hjälpa klienten att ge känslomässigt uttryck för smärtan som inte kunde få utlopp under barndomen. Man anser att det är först genom denna intensiva känsloutlevelse som neurotiska spänningar kan lösas upp.