Socioanalys

Socioanalys är en form av gruppterapi som syftar till att medvetandegöra relationen mellan individ och samhälle.

Socioanalysen har utvecklats på 1970-talet av Björn Magnér, läkare med erfarenhet av psykosocialt arbete med ungdomar i storstadsförorter, samt Helena Magnér, arkitekt. Metoden karakteriseras som något mitt emellan psykoterapeutisk och politisk verksamhet; den har också vissa gemensamma drag med den frigörande pedagogiken.

Den socioanalytiska verksamheten syftar till att öka individens jag-styrka och ge honom/henne redskapen som behövs för att kunna bryla sig ur den passivitet, resignation och känsla av maktlöshet som sägs vara utmärkande för människor i de västerländska industrisamhällena - kort sagt politisera individen.

En viktig utgångspunkt för det socioanalytiska arbetet är att människor i så stor utsträckning som möjligt bör basera sina kunskaper på egna erfarenheter. Man måste också först bli medveten om sin egen inre konflikt, sedan om konflikter med omgivningen/samhället.

Metoden består av två huvuddelar: 1a. Åsiktsprövning: en teknik som syftar till att försvaga de delar av tänkandet som inte har sin rot i egna erfarenheter.

1b. Rollspel, där den egna vardagsverkligheten gestaltas.

1c. Efterdiskussion i grupp där kunskaperna från rollspelet bearbetas.

2. Personlig bearbetning av ett antal frågor som bl.a. berör hur man påverkas och själv påverkar utvecklingen, samt framför allt hur man framöver kan handla i förändrande riktning.

Socioanalysens båda huvudfaser beräknas ta sammanlagt ett år att genomgå.

Ledarens roll i socioanalysen är bl.a. att skapa trygghet i gruppen, hjälpa deltagarna till medvetandegörande samt "frustrera deltagarnas psykoterapeutiska behov" (Magnér). I psykoterapi stimulerar man vanligen deltagaren att gå djupare in i personliga upplevelser. I socioanalysen däremot strävar man efter att få individen att gå ut ur sin personliga upplevelse och i stället sätta in den i ett socialt och samhälleligt perspektiv.