Jodum

Jod

Jod påvisades första gången 1811 i askan av havsalger. Jod förekommer tillsammans med klor och finns därför anrikad i havsvattnet och havsluften. Människokroppen innehåller ca 50 mg jod varav 10-25 mg finns i sköldkörteln. Det dagliga jodbehovet ligger vid ca 0,2 mg.

Toxikologi: Akut jodförgiftning framkallar snabbt kräkning och är därmed relativt ofarlig. Kronisk förgiftning ger hypertyreos med tachycardi, tremor, avmagring, sömnlöshet, diarréer, "Jodsnuva" och bronkit. De centrala organen för jodkretsloppet i organismen är sköldkörteln och levern. Homeopatiskt jod verkar i huvudsak på sköldkörteln, lymfkörtlama, lever, pankreas, hjärtat och kärlsystemet.

Etiologi: Följd av inre oro, ångest, förtret, skräck, sexuella excesser, andlig överansträngning, sköldkörtelöverfunktion. Följd av inflammation (hud, slemhinnor, körtlar, blodkärl).

Modaliteter: Sämre: höst och vår, på morgonen, i vila, värme i varje form, speciellt varma rum, ibland även sämre av kyla.

Bättre: mat, dryck, rörelse, motion.

Konstitution: Blek, het, kallsvettig, darrig, orolig, mager, otålig, modlös.

Indikationer: Snuva, bronkit, bronkialastma, gastrit, magsår, pankreatit, morbus Basedow, aortaskleros, inflammation av äggledare och livmoder, reumatiska ledförändringar. Jodum motverkar metallförgiftningar (bly och kvicksilver).

Potens: D6 - D200, låga potenser stimulerar, höga reglerar.

Jämförelse: Acidum. fluoricum, Arsenicum album, Phosphorus, Spongia, " den jodhaltiga växten HEDERÄ HELIX kan ersätta Jodum i sinfulla omfang " (MEZGER).