Ljung

Calluna vulgaris

 

LJUNGVÄXTER

Ericaceae

Namnet Calluna anses komma av det grekiska ordet kallynein, göra skön, fejaljungriset har använts vid kvasttillverkning. Till utseendet är ljungen lik klockljung och även andra arter av släktet Erica; liksom dessa är den en låg, risig buske. Ljung växer med förkärlek på näringsfattig, sur mark, framför allt på hedar och myrar men även i ljusa tallskogar. På sensommaren är de vackert ljusvioletta ljungblommorna i många trakter det helt dominerande inslaget i landskapsbilden. Blommorna lämnar stora mängder nektar som ger en brunaktig honung. De vedartade rötterna kan användas till rot- och korgarbeten. Ljung har också använts som strö i ladugårdar och stall, som taktäckningsmaterial och som bränsle. Ljungens bark är rik på garvsyra och kan användas vid garvning av hudar.

I folkmedicinen används de blommande grenspetsarna, insamlade just när de slagit ut, som medel mot olika njuråkommor och mot blåssten. Under de båda världskrigen användes ljung som tesurrogat och som sömnmedel.

Förekomst: Allmän över hela landet, sparsammare längst i norr. Går i Torne lappmark upp till 750 m. Trivs bäst på kalkfattiga, sura jordar. Växer på hedar och i Ijusa skogar. Kan bilda omfattande bestånd.

Kännetecken: En 20-100 cm hög, rikgrenig halvbuske (el. ris), som kan bli uppåt 40 år gammal. Bladen är ständigt gröna. De är nålformade, mycket små och sitter korsvis motsatta i fyra rader. Blommorna är Ijuslila (juli-oktober) och sitter i täta ensidiga klasar. Blomningen kan vara i ca 6 veckor. Kronan är klocklik med 4 flikar och kortare än det kronlika, pergamentartade fodret. Frukten består av en torr kapsel med många frön.

Använda växtdelar: Färska blommande grenspetsar med blad.

Innehållsämnen: Garvämne, arbutin, ericolin (harts), fumar- och citronsyra, karotin.

Medicinsk verkan: Antiseptisk, adstringerande, urindrivande.

Användning: Vid urinvägsinfektioner.