Fackelblomster

Lythrum salicaria

Fackelros

FACKELBLOMSTERVÄXTER

Lythraceae

Fackelblomster har fått sitt latinska artepitet, en avledning av Salix, pil, på grund av att bladen liknar pilträdets; det vetenskapliga släktnamnet (av det grekiska ordet Iythron, sårblod), liksom det svenska artnamnet, syftar givetvis på blommornas färg. Förr trodde man att fackelblomstren var tillhåll för underjordiska väsen, men i våra dagar vilar det inget hemlighetsfullt över denna växt, som av flertalet betraktas som en särskilt vacker växt.

Länge förväxlades fackelblomster med videört, Lysimachia vulgaris den förste som klargjorde skillnaden mellan dessa båda växter var Matthiolus, på 1500-talet. Alltsedan dess har fackelblomstret behållit sin plats bland läkeväxterna, även om växten numera används uteslutande inom folkmedicinen.

I såväl färskt som torkat tillstånd har växten adstringerande egenskaper på grund av den höga garvämneshalten, och den har ansetts som ett bra medel mot diarré och vid mag- och tarminfektioner. Kokta kan de unga skotten ätas som grönsaker; av bladen får man ett te. De röda blommorna användes förr till att färga konfekt.

Förekomst: Allmän på stränder och i kärr från Skåne till Dalarna och Gästrikland längre norrut mest längs kusten och i älvdalarna.

Kännetecken: Flerårig ört med 50-150 cm höga, upprätta stjälkar, enkla eller förgrenade, i tvärsnitt fyrkantiga. Blad motsatta eller i kransar om tre; smalt lansettlika till äggformade med avrundad eller hjärtformad bas. Blommor rödlila (juli-september), nästan oskaftade, i knippen som bildar ett långt ax; vid basen 6 små foderflikar; 6 kronblad, 6 korta och 6 långa ståndare. Stiftets längd varierar mellan olika individer, tre stiftlängdstyper finns, på varje växt finns bara stift av en typ. Jordstam tjock och vedartad. Smak aromatisk, lätt adstringerande.

Använda växtdelar: Blommande grenspetsar. Färsk pressaft.

Innehållsämnen: Garvämne av gallussyratyp. I blommor antocyanpigment (diglykosid av malvidol, galaktosid av cyanidol). I bladen flavonpigment (vitexin, orientin).

Medicinsk verkan: Antidiarroisk, adstringerande.

Användning: Invärtes vid diarré, mag- och tarminfektioner. Utvärtes vid bensår.