Svenska
Antroposofisk medicin
 |
| Antroposofisk medicin |
Ordet antroposofi kommer från de grekiska orden antropos (människa) och sophia (vishet). Antroposofi betyder en väg till kunskap om människan.
Antroposofins grundare är Rudolf Steiner (1861-1925). Han levde i Österrike och Schweiz och studerade filosofi, matematik, naturvetenskap och kunskapsteori. Steiner strävade efter att skapa en själens vetenskap, och han utarbetade metoder för att utbilda de sinnen som är slumrande och omedvetna hos de flesta människor. De antroposofiska idéerna tillämpas i dag praktiskt inom områden som pedagogik, arkitektur, konst, odling och medicin.
På läkekonstens område samarbetade Steiner med den holländska läkaren Ita Wegman (1876-1943), som grundade den första antroposofiska kliniken i Arlesheim i Schweiz. I dag finns 27 antroposofiska kliniker med sammanlagt mer än 1 500 vårdplatser runt om i Europa, framför allt i Västtyskland, Schweiz och Holland. Antroposofiska läkare finns även på andra kontinenter. I Sverige öppnades i oktober 1985 Vidarkliniken i Järna som fullt utbyggd skall ha 74 vårdplatser, en läkarmottagning för öppenvård samt ett patienthotell med 11 platser. Antroposofiskt orienterade läkare finns även på andra orter i landet.
Den antroposofiska medicinen ser sig inte som ett självständigt alternativ till den naturvetenskapligt inriktade medicinska verksamheten, utan som ett komplement som utvidgar läkekonsten. De antroposofiska läkarna har alla en vanlig läkarlegitimation förutom att de studerat den antroposofiska medicinen.
Den antroposofiska läkekonsten syftar till att behandla hela människan. En rad olika medel och metoder används, oftast i kombination med varandra så att de i samverkan bidrar till den läkande processen: antroposofiska mediciner, massage, badterapi, konstnärliga terapier såsom läkeeurytmi, terapeutisk målning och modellering, musikterapi, kirofonetik samt vid behov även konventionell medicinsk behandling. För psykiskt handikappade människor har en särskild läkepedagogik utvecklats.
Människans natur
I antroposofin betraktas människan som ett väsen med kropp, själ och ande som befinner sig i ständig utveckling. Steiner talar om eteriska formkrafter av kosmiskt ursprung, ett slags livskrafter, som format och gett liv åt människan och naturen. Två energiströmmar samverkar: den jordiska substansen och de kosmiska krafterna.
Enligt de antroposofiska tankegångarna består människan av fyra s.k. väsensled: 1. Den fysiska kroppen
2. Eterkroppen
Den kallas även livskroppen, eftersom den ligger till grund för livet. Människan, liksom växter och djur, har ett eteriskt kraftfält som är den sammanhållande kraften i organismen och som gör att den blir en helhet som är mer än summan av delarna. I människans eteriska kraftfält bevaras ett slags spår av allt hon upplever; fältet anses vara bäraren av minnesförmågan. När människan dör frigörs detta fält från den fysiska kroppen.
3. Astralkroppen
Astralkroppen är en slags själsorganism som både djur och människor har. Den kallas astralkropp eftersom den anses ha samband med bestämda stjärnregioner (aster = stjärna). Till skillnad från eterkroppen har den inte samma form som den fysiska kroppen. Under sömnen är astralkroppen delvis frigjord från den fysiska kroppen.
4. Jaget
Det beskrivs som människans individuella andliga väsenskärna. Jaget står för de högre psykiska funktionerna som medvetenhet, tänkande, förnuft och moral. När människan dör, skiljs jaget, eterkroppen och astralkroppen för alltid från den fysiska kroppen. Jaget lever sedan i en andlig värld. Jaget kan senare, så att säga vid behov, träda in i en ny fysisk inkarnation (reinkarnation = återfödelse). Inom antroposofin anser man att förutom arv och miljö så bidrar även den reinkarnatoriska historien till människans personlighet.
Inom antroposofin skiljer man mellan tre fysiologiska processer eller huvudfunktionsområden som är mer eller mindre autonoma men ändå samverkande. Man talar också om tre själskrafter: tanke, känsla och vilja. De tre själskrafterna kännetecknas av olika medvetenhetsgrader och har sin motsvarighet i de fysiologiska processerna.
1. Sinnes- och nervsystemet - tanke
Sinnes- och nervsystemet finns representerat i hela kroppen men är koncentrerat till huvudet och utgör den fysiska basen för sinnesförnimmelser och tänkande. Utmärkande för cellerna i sinnes- och nervsystemet är att de är starkt specialiserade och att nästan ingen regeneration äger rum i dem. Sinnes- och nervsystemet betecknas därför som en kall, vilande pol - det är nödvändigt att "hålla huvudet kallt" för att kunna fungera.
2. Det rytmiska systemet –känsla
Systemet omfattar de rytmiska funktionerna i kroppen, främst hjärta och lungor, cirkulation och andning, men även sömnrytmen och andra rytmiska processer. Det ses som den fysiologiska basen för känslolivet. Det rytmiska systemet har en förmedlande och utjämnande funktion mellan den kalla polen och den varma -ämnesomsättningssystemet.
3. Ämnesomsättningssystemet –vilja
Systemet är koncentrerat främst till bukhålan och lemmarna och är den fysiologiska basen för viljelivet. Ämnesomsättningssystemet är nervsystemets motsats: det har aktiva och regenererande celler och kännetecknas av starka livsprocesser, värme och rörelse.
Hälsa och sjukdom
Antroposoferna menar att liv och medvetande står i motsats till varandra: där livsprocesserna är som intensivast är medvetandet dämpat och tvärtom (jämför ämnesomsättningssystemet och sinnes- och nervsystemet). Vi känner oss friska så länge vi inte känner vad som försiggår i våra organ - det är först när någon störning uppträder som vi blir medvetna om dem. Medvetenhetsprocesserna tär på livskrafterna. Antroposofin menar att sjukdomar uppstår ur en förskjutning av själs-kroppsbalansen.
Sjukdomen betraktas som en process, genom vilken människan utvecklas. Läkarens uppgift är inte bara att ta bort sjukdomssymtomen, utan även att styra sjukdomsprocessen så att den blir så givande som möjligt för individen. Om en sjukdom bara avlägsnas med yttre medel, utan att individen så att säga själv aktiveras, leder inte det till att människan förs vidare - hon avskiljs då bara från sjukdomssymtomet, men dispositionen för sjukdomen kvarstår.
I läkeprocessen försöker man aktivera patientens jagkrafter. Behandlingen syftar till att understödja organismens egna ansträngningar att komma till rätta med sjukdomsprocesserna Man menar att all läkning är en självläkning som styrs av den överordnade livsprincipen, eterkroppen. En läkning har uppnåtts först då patienten själv kan behärska de processer som lett till störningen. Det här kräver att patienten själv deltar aktivt i behandlingen.
Sjukdomarna delas in på många olika sätt. Ett exempel är inflammation och skleros.
1. Inflammatoriska tillstånd:
sjukdomar med en överaktivitet i ämnesomsättningspolen, tendens till feber och kännetecknande av ett tillstånd av upplösning.
2. Sklerotiska tillstånd:
sjukdomar dominerade av nerv- och sinnespolen: degenerativa tillstånd och svulster, förhårdnande processer.
Mellan de här två ständigt närvarande tendenserna råder ett polärt tillstånd; de står i växelspel med varandra och vid obalans tar den ena tendensen överhanden. Hälsa betyder jämvikt mellan olika polära krafter.
Antroposofiska läkemedel
I Sverige är det kanske behandlingen av cancer med mistelpreparat (t.ex. Iscador) som är den mest kända formen av antroposofisk medicin. Mistelpreparaten uppges stimulera immunsystemet och hämma tumörtillväxten.
Antroposofin menar att de läkekrafter som den sjuka människan saknar, finns bevarade i naturen. De antroposofiska läkemedlen kommer från mineral-, växt eller djurriket. Man utgår från att det finns ett samband mellan bestämda växter, mineraler och metaller och mänskliga organ och processer. Det är frågan om ett släktskap mellan de formande krafterna i naturen och hos människan (eterkroppen).
Liksom den mänskliga fysiologin är även växten av trefaldig natur. Släktskapet är dock omvänt: de kalla huvud. Krafterna motsvaras av växtens rötter, de varma ämnesomsättningskrafterna av blomman och människans rytmiska system motsvaras av bladen.
Syntetiskt framställda ämnen har inte denna väsenssläktskap med en organism. Även om det syntetiska ämnet kan ha samma molekylstruktur som en substans som utvunnits ur levande material och kan ha intensiva verkningar, så är det inte säkert att det har samma egenskaper. Man menar att väsensbilden hos en växt avspeglas i hela substansen, och ett isolerat ämne kan inte längre omfatta helheten - växtens väsen. Ett renframställt ämne kan ha helt andra verkningar isolerat än tillsammans med övriga ingredienser i ursprungsväxten.
Inom den antroposofiska medicinen använder man sig också av potensierade - stegvis utspädda - medel, fast på ett sätt som skiljer sig något från homeopatin (se Homeopati). De olika stegen i en potensiering är finfördelning, utspädning och sedan en virvlande skakning. Dessa faser är desamma som alla näringsämnen och nästan alla läkemedel genomgår i kroppen på motsvarande sätt: tuggning/finfördelning, utspädning i blodet, virvlande rörelser när blodströmmen passerar genom hjärtat och till sist en vilofas för den del av blodserum som finns i hjärnan.
Tanken med potensieringen är att ursprungssubstansen "kläs av" sin materiella substantialitet, varvid de processer och immateriella egenskaper som bundits till substansen frigörs stegvis. De immateriella egenskaperna tas upp av mediet som substansen förtunnats med, exempelvis vatten eller mjölksocker. Varje potens, varje grad av utspädning, blir olik föregående potenser och har olika egenskaper. Inom den antroposofiska medicinen använder man vanligen inte medel i högre potenser än D 30. (D 1 innebär utspädning till en tiondel av den ursprungliga koncentrationen; ju högre potenser, desto mer "utspätt" preparat.)
Rytmiska verksamheter
Inom antroposofin lägger man stor vikt vid de rytmer som kan iakttas i alla levande processer. Överallt där ett flytande medium rör sig, sker det i rytmer. Det rytmiska systemet, med andning och hjärtverksamhet, anses vara av stor betydelse inte bara för den fysiska utan även den psykiska hälsan såsom centrum för känslolivet. Det är den samordnande, utjämnande verksamheten. Vattnet är den stora utbytaren och förmedlaren av ämnen i alla ämnesomsättningsprocesser. Kroppsvätskorna ("vattenorganismen") betraktas som organ för de eteriska krafterna.
Rytmisk massage (Hauschta-massage) är ett sätt att stödja de formande och utjämnande verksamheterna i kroppen. Grundmoment i den rytmiska massagen är bindande och lösande samt vågrörelsen. Vid vissa sjukdomstillstånd ges en lösande, rogivande behandling; vid andra en bindande, stimulerande behandling.
Läkeeurytmi
Viktig inom antroposofin är eurytmin, ur vilken läkeeurytmin utvecklats. Eurytmi är en rörelsekonst, som kan sägas vara synliggjort tal och synliggjord sång. Man åskådliggör de olika språkelementen med rörelser, gester och åtbörder som engagerar hela kroppen. Rent vokaliska ord uttrycker vanligen inre upplevelser och stämningar; starkt konsonantiska ord avbildar ofta företeelser i yttervärlden. Varje vokal och konsonant har sin egen språkliga "åtbörd".
Varje ljud och motsvarande åtbörd svarar också mot bestämda processer i kroppens organ. En människa med en viss sjukdom behöver sina speciella ljud och rörelser. Med läkeeurytmi söker man inverka ordnande och läkande på motsvarande fysiologiska förlopp i organen. Behandlingen påverkar bl.a. det rytmiska systemet, såsom puls och andning.
Läkeeurytmin används som understödjande terapi vid medicinering och annan behandling. Den används även vid behandling av rörelsehindrade, spastiska och hjärnskadade barn.
Kirofonetik
Kirofonetiken är en kombination av manuell behandling och logopedi (= läran om talrubbningar och deras botande). Terapin har utvecklats av log. dr. Alfred Baur från Österrike.
Varje vokal och konsonant anses ha sina olika kvaliteter som motsvarar den form som bildas när luften strömmar genom talorganen då ljuden uttalas. Genom att en terapeut rytmiskt formar motsvarande rörelser på en människas rygg, samtidigt som denna uttalar ljuden, söker man förstärka ljudens inneboende krafter och nå en jämviktsskapande verkan på själen.
Terapin används främst för att stimulera talet hos autistiska barn, men brukas även som generell behandling vid sängvätning, oro, ångest etc.
Konstnärliga terapier
Rudolf Steiner utarbetade med utgångspunkt från Goethes färglära en speciell användning av färger inom konst och terapi. I den antroposofiska läkekonsten ingår målningsterapi, där vissa färger och former används för att stödja människans utveckling i läkande riktning. Det finns också modellerings- och musikterapi.
Läkepedagogik
I Sverige finns ett femtontal läkepedagogiska institut för psykiskt handikappade människor, framför allt barn. Man talar om "barn som behöver själslig vård", och i den benämningen inryms olika utvecklingsstörningar, psykoser, hjärnskador och miljöskador.
Med läkepedagogiken försöker man nå och aktivera den friska kärnan i den sjuka människans personlighet. Barnens rörelsemönster kan visa på ensidigheter och obalanser som i många fall anses ha samband med att något organsystem fått övertaget. För att övervinna ensidigheterna arbetar man med olika rytmiska verksamheter: man söker påverka det rytmiska och balanserande organsystemet i kroppen, använder sig av eurytmi och musik i terapeutiskt syfte, följer en dags-, vecko- och årsrytm och firar olika helger för att markera växlingarna och det återkommande i livet. Förutom den rena vården innehåller den läkepedagogiska verksamheten även undervisning, till stora delar i praktiska ämnen. Även tidigare nämnda inslag i den antroposofiska läkekonsten tillämpas vid de läkepedagogiska instituten.