Tibetansk medicin

Den tibetanska medicinen ser framför allt människans inre balans och hennes förhållande till omgivningen som förklaring till hälsa och sjukdom.

Den tibetanska medicinen har sina rötter i olika traditioner: ayurvedisk medicin, buddhistisk filosofi, tantriska idéer från Indien och Nepal samt den egna religionen Bon, en nordostasiatisk form av shamanism. På 600- och 700-talen inbjöds kinesiska, indiska, persiska och grekiska läkare till Tibet för utbyte av medicinska kunskaper. Under 700-talet översattes en rad medicinska verk från sanskrit till tibetanska.

Under de senaste decennierna har Dharamsala i Indien blivit ett centrum för den tibetanska medicinen; det var dit Dalai Lama, och tusentals tibetaner med honom, flydde efter kinesernas övertagande av Tibet 1959. På senare tid har tibetanska buddhister rest runt i västvärlden, inkl. Sverige, för att sprida sin kunskap. I dag finns vissa tibetanska örtmediciner i flera västländer.

Inom den tibetanska medicinen ses sjukdom som ett uttryck för att människan kommit i obalans med den omgivning som hon lever i ständig växelverkan med. Det dras ingen skarp gräns mellan fysisk och mental sjukdom; båda sjukdomstyperna anses beror på felaktiga mentala föreställningar.

Den främsta sjukdomsorsaken anses vara människans grundläggande okunnighet om sin natur, med åtföljande illusoriska uppdelning i subjekt och objekt; man anser att allt som existerar är en mental hägring. Av denna okunnighet följer de tre psykiska gifterna begär, vrede och förvirring/mentalt mörker. Dessa tre gifter orsakar i sin tur obalans i de tre kroppsvätskorna: vind (rLung), galla och slem. Det finns fem sorters vind som kontrollerar rörelse, puls, cirkulation, avsöndring och medvetandets anknytning till kroppen. De fem typerna av galla styr matsmältningen, synen och hudfärgen, medan de fem sorterna slem (flegma) bl.a. styr kroppsfunktionernas samband.

Hos en frisk person är de tre vätskorna i balans. En ökning av någondera ger karakteristiska symtom förknippade med just den kroppsvätskan. Det finns fyra faktorer som anses kunna ge upphov till sjukdom: vädret och årstiderna, födan, andar/själar och det egna beteendet.

Den egentliga orsaken till en sjukdom är inte nödvändigtvis det synliga symtomet. Detta kan i stället vara det sista stadiet i en process som påbörjades för länge sedan på annat håll i kroppen. Den tibetanska medicinen talar om sjukdomens tre stadier: formulering, ackumulering och till sist manifestering.

De flesta sjukdomar diagnostiseras med hjälp av pulsen, en metod liknande den kinesiska pulsdiagnostiken. Tungan och urinen undersöks också noggrant. Ett annat redskap i den tibetanska diagnostiken är Mo, en motsvarighet till den kinesiska "spådomsboken" I Ching. Man studerar även ögonrörelserna, som anses ge kunskap om vilken sorts ande patienten är besatt av.

Behandlingen kan utgöras av egenvård i form av ändrade kostvanor och andra vanor, av örtmediciner eller yttre behandling såsom akupunktur och massage. Diet och medicin ordineras med hänsyn tagen till årstiden. Operationer tillgrips endast i nödfall - det anses som ett misslyckande att behöva ta till sådana metoder.

Då man anser att den materiella världen är skapad av sinnena, kan denna verklighet också kontrolleras och nya fenomen skapas med mental kraft. Därför lägger man vid behandling också stor vikt vid särskilda meditationer, upprepande av vissa mantras (ljudkombinationer) etc.

En tibetansk läkares kompetens grundar sig inte bara på teoretiska studier, utan även på insikter och mental klarhet uppnådd under meditation. Förhållandet mellan lärare och elev är mycket viktigt, och en del kunskaper förmedlas endast direkt från lärare till elev. Det har traditionellt tagit ca 13 år att bli färdig läkare; läkarutbildningen i exil i Indien tar i dag 7 år.