Maskros

Taraxacum vulgare

KORGBLOMMIGA VÄXTER

Asteraceae

Om maskrosen hade varit känd under antiken skulle den sannolikt också ha uppträtt i litteraturen; före år 1400 omnämns den emellertid inte av någon botaniker eller läkare. Hieronymus Bock uppgav 1546 att maskrosen är urindrivande; Tabernaemontanus, en tysk apotekare och läkare som verkade på 1500-talet, betraktade maskrosen som ett oöverträffat sårmedel. Maskrosen - såväl roten som bladen - kom tidigt in i farmakopéerna, och örten används fortfarande inom folkmedicinen vid allehanda sjukdomar och besvär.

Dess goda anseende är inte oförtjänt, ty kliniska prov har visat att den befordrar gallsekretionen och verkar urindrivande, det franska namnet pissenlit, sängvätare, anspelar helt oförblommerat på denna egenskap. Till de åkommor som maskros använts mot i folkmedicinen hör lever- och gallbesvär och kroniska eksem; dessutom har den brukats som blodrenande och magstärkande medel. Maskrosens unga blad kan anrättas till en välsmakande sallad. Roten rostades förr för att användas som kaffesurrogat. Örten har även tillskrivits magiska krafter - man hängde upp den som skydd mot häxor och troll.

Förekomst: Allmän på ängar, i trädgårdar, på vägkanter och avfallsplatser över hela landet. Mångformig växt som uppdelats på ett stort antal småarter. Den grupp av småarter som här avses brukar kallas ogräsmaskrosor.

Kännetecken: En 10-35 cm hög, flerårig ört med grov pålrot. Blad i rosett vid basen, avlånga, mer eller mindre djupt parflikade. Blom korgar gula (april oktober), stora, ensamma i toppen på ihåliga, kala stjälkar. Endast tunglika blommor, dessa talrika, i korgar omgivna av gröna holkfjäll. Frukt vanligen gråbrun, försedd med en skaftad harpensel, paraplylik. Frön bildas utan föregående befruktning. Maskrosen innehåller mjölksaft. Smak bitter.

Använda växtdelar: Rot, färska blad.

Innehållsämnen: I roten inulin (intill 25%). I mjölksaften (latex) taraxerol, taraxsterol och harts, dessutom bitterämne. I bladen luteolinoch apigeninglykosider samt vitamin B och C.

Medicinsk verkan: Roten är urin-, bukspott- och galldrivande samt milt laxerande. Aptitstimulerande, antireumatisk effekt.

Användning: Beredningar på roten vid aptitlöshet samt vid kroniska reumatiska besvär som vårkur.