Fluor

Fluor

96 % av organismens fluor är upplagrat i benstommen och tandväven. Små mängder kan också påvisas i blod och hud.

Funktion: Fluor skyddar tandemaljen mot kariesangrepp. När fluoridjonerna byggs in i tandemaljen blir den mer resistent mot syraproducerande bakterier. Samma process äger rum i benstommen, vars kristallstruktur blir starkare när fluor tillförs i tillräckliga mängder. Benstrukturen och ryggraden stärks. Fluor aktiverar enzymer som har inflytande på hormonella processer, och det har förmodligen betydelse för resistensen.

Följder av brist: Vid fluorbrist kan tandskador uppstå men också benskörhet och framfall av de inre organen.

Rekommenderad daglig dos: Inte fastslaget.

Symtom på överdosering: Fluor är giftigt. Det gäller särskilt oorganiska fluorföreningar som t ex natriumfluorid som används i tandkräm och för fluorsköljningar. Längre perioder av överdosering kan medföra tand- och skelettfluoros vilket är invalidiserande och medför att ny benväv bildas och benstommen förtjockas. Fluor hämmar dessutom många enzymer och vissa observationer tyder på att det kan skada tarmfloran.
Med hänsyn tagen till dessa allvarliga biverkningar bör man nog nöja sig med att täcka sitt fluorbehov genom naturliga livsmedel och kosttillskott, som innehåller organiskt fluor (se även molybden).

Källor: Tång, kelp, havssalt, saltvattenfisk, ägg, ost, mandlar, vitlök och solrosfrö.