Selenium

Selen

Förekomst: Selen är kemiskt släkt med svavel och i mänskliga organismen finns små mängder i bland annat tänderna och benstommen. I jordskorpan förekommer Selen alltid tillsammans med järn. Växterna förhåller sig olika gentemot Selen. Spenat, morötter och sallad är särskilt selenrika.

Toxikologi: Metalliskt Selen är ogiftigt. Däremot är selenångor och selenföreningar (selenider, seleniter och selenater) giftiga. Gränsvärdet för selenhaltigt damm ligger vid 0, 1 mg selen pro kubikmeter luft. Den akuta förgiftningen förorsakar retning av andningsvägama, lungödem och hjärtmuskelskador. Den kroniska förgiftningen liknar blyskadorna. Illamående, håravfall, extrem blekhet, depression, leverskador, dermatit och diarré är de viktigaste symtomen. Små mängder Selen är viktiga för bland annat syntesen av coenzym Q. Den homeopatiska prövningen visade att effekten har likheter med SULFUR. En stor andlig och kroppslig svaghet står i förgrunden.

Etiologi: Följd av utmattning, sexuella excesser, sömnstömingar, intellektuell ansträngning.

Modaliteter: Sämre: av alkohol, te, kaffe, salt, men begär efter stimulantia, sömn, sädesavgång, sol, men även kyla och drag.

Konstitution: Blek, sveg, mager, matt, pratsjuk, ängslig, människoskygg.

Indikationer: Akne vid fet hy, nervsvaghet, impotens med stor libido, prostatit, seborré, heshet hos sångare. Blonda, blåögda personer lär svara särskilt bra på Selenium.

Potens: D6, D200.

Jämförelse: Argentum nitricum, Magnesium, Jodum, Staphisagria, Sulfur.